Bedtime stories
Amerikansk komedi av Adam Shankman, med Adam Sandler, Keri Russell, Guy Pearce, Russell Brand, Courteney Cox m fl.
Står det Adam Sandler på filmaffischen, så osäkrar jag omedelbart mitt recensionsgevär.
Det finns få saker som får varningsklockorna att ringa så högt som hans namn. Av ett trettiotal filmer, är ett fåtal i bästa fall uthärdliga och bara en – charmiga romantiska komedin ”The Wedding singer” – riktigt bra. Där spelade han en förhållandevis normal losertyp. Annars är det töntiga intriger, ofta taffligt skådespeleri av alla inblandade och värst av allt, Sandlers eget påfrestande överspel. Hans losertyper är oftast för mycket. Allra värst är det när han använder sin gälla röst som om varje replik vore en Eric Gadd-låt.
Nu har Sandler slagit sig ihop med Disney-koncernen och gjort en barnfilm.
Han har inom loppet av två och ett halvt år fått två döttrar och har sagt att han vill göra filmer som hans barn kan titta på om några år.
Jag har själv två barn som är tio och snart nio år och … visst, som förälder mjuknar man även som recensent. Ser filmer med barnens ögon, också.
Sandler är här, som vanligt, en losertyp. Hans Skeeter Bronson har varken tur med brudar eller karriären. Han är blyg, klär sig töntigt och är allt-i-allo och lägst i rang på det flotta Los Angeles-hotell där han jobbar.
När han sitter barnvakt åt sin systers (Courteney Cox) barn, berättar han kvällssagor för dem. Sagor inspirerade av hans eget liv, fast i berättelserna är han förstås i stället tuff hjälte i vilda västern, bland gladiatorerna i Rom eller i rymden. I filmen iscensätts dessa sagor på ett spektakulärt, mycket påkostat och oftast roligt sätt.
Verkligheten blir saga och tvärtom.
”Bedtime stories” är sannerligen inte stor filmkonst. Men den har bra skådisar i alla roller. Hela filmen doftar av en berättarglädje, som gör att man även som vuxen kan köpa den lite grovt tillyxade intrigen. Som barnfilm – från 8-9 år och uppåt, man måste hinna med att läsa undertexterna – är den påhittig, rolig, gullig och lite lagom sedelärande. Jan-Olov Andersson
2009-02-20