Star Wars: The clone wars
Star Wars: The clone wars
Det här är episod 2 1/2. Gjord inte för att det finns något viktigt att berätta i grundhistorien utan för att lansera en tv-serie och sälja leksaker. De animerade figurerna ser ut som plastdockorna mer än skådespelarna, och det är inte bara den svenska dubbningen som känns tänkt för yngre.
Åldrar och Star wars är ett intressant fenomen.
Jag såg första ”Stjärnornas krig” på bio 1977 när jag var hyfsat vuxen (24 år), och tyckte det var ett underhållande matinéäventyr som på ett charmigt sätt skojade med gamla tiders småtöntiga rymdfilmer.
En del som såg de första tre filmerna som barn tog serien på allvar. Sög åt sig George Lucas smörgåsbord av gamla myter och legender som en sorts vishet. När de sedan blev stora och såg de tre nygjorda episoderna, som alltså utspelas tidigare, tyckte de att Star wars plötsligt blivit barnsligt.
Filmerna har alltid varit ungdomliga. Men de har tappat lekfullhet och humor.
”The clone wars” försöker inte ens vara rolig. Anakin Skywalker och Obi-Wan Kenobi strider mot greve Dookus separatister när de beordras av Yoda att hitta och rädda Jabba the Hutts son som blivit kidnappad. Budbäraren är Ahsoka, en tjej som blir Anakins padawan-lärling. Från en planet till nästa, från krasch bang bom-strider till korta kärva dialogskiften. Som ”Jag kan känna din frustration”. Några nya figurer som barnen ska tycka är gulliga, och torpeden Asajj Ventress som strider på de ondas sida. Lite nytt och mycket välbekant ur varumärket.
Det ser hyfsat ut med den animerade världen när man vant sig, men det var mer underhållande när människor förvandlades till rymdfigurer och nordafrikansk öken spelade Tatooine.
Förr hade Star wars en barnslig charm som kunde tilltala vuxna. Nu har de ett kantigt allvar riktat mot barn. Jens Peterson
2008-08-14