Angel
Kärlek, svek och hysteri
Ibland kan en filmtrailer snarare skrämma bort än locka biobesökare. Minns hånskratten åt Mikael Persbrandts ruggiga frisyr i ”Tre solar”.
Nu har rockbandet i trailern till Colin Nutleys ”Angel” väckt många fniss i biosalongerna. Varför ser Rolf Lassgård, Rikard Wolff med flera ut och agerar som om de vore hämtade direkt ur klassiska hårdrocksparodin ”This is Spinal Tap”? Är filmen en kalkon? undrar många.
Svaret är nej, även om filmen har uppenbara svagheter. Dit hör främst just scenerna kring rock’n’roll-cirkusen. De känns helt enkelt rätt mossiga. Som att Nutley inte har varit bakom kulisserna på en konsert sedan, typ, Uriah Heep besökte Portsmouth på 1970-talet.
Som tur är så avhandlas huvudpersonen Angelica ”Angel” Holsts (Helena Bergström) framgångsrika karriär i det förflutna mer i prat än bilder. I filmens nutid har karriären gått i stå, Angel är mer uppmärksammad för fylla och andra skandaler än för sin musik. Hon och maken Richard (Lassgård) krökar och bråkar och han försöker förgäves få fart på inspelningen av en come back-skiva.
”Angel” är en mörk film. Parets destruktiva liv utmynnar i att Richard kläcker det ultimata cyniska pr-tricket; ett fejkat självmord. Angel flyr till Thailand, men när sanningen hinner ifatt dem får alla inblandade betala ett högt pris.
Blundar man för de töntiga rockklichéerna, finns här skådespeleri det slår gnistor om och en stundtals tankeväckande historia om kärlek, vänskap, svek och medias kändishysteri. Jan-Olov Andersson
2008-03-20