Irene Huss - tatuerad torso
Svensk polisfilm i regi av Martin Asphaug, med bl a Angela Kovacs, Lasse Brandeby, Reuben Sallmander och Eric Ericson.
Konstiga svenska filmpoliser.
De beter sig obegripligt. Som om de var naiva tonåringar i en amerikansk skräckfilm. Smyger runt i trånga utrymmen för att det ska göra sig bra i bild.
En styckad kropp hittas utanför Göteborg. Det visar sig att danska polisen haft ett liknande fall och polis Irene Huss från Göteborg skickas till Köpenhamn för att studera det danska olösta styckmordet. Filmen är gjord som en pekbok. Att hon flyger illustreras gång på gång med ett landande plan.
I Köpenhamn tänker Huss också leta efter en väninnas dotter som försvunnit på ”modelljobb”.
Även i Danmark beter sig Irene Huss och danska poliser underligt. Men hon snubblar dock över några spår och snart finns en koppling mellan Göteborg och Köpenhamn.
Kring Irene Huss och hennes privatliv finns en mer intressant film. Hon är gift med en duktig kock (Reuben Sallmander) och har två tonårsdöttrar, en spelar i rockband. Men polisarbetet känns tunt och klyschigt. Lasse Brandeby är ok som grinig rökande chef, men hämtad från samma standardförråd som Irene Huss kolleger.
Det är svårt att tro att riktiga poliser skulle bete sig så ineffektivt. När jag sett filmen, som blir sämre ju mer man grubblar på den, läser jag Helene Turstens roman för att se om poliserna är likadana där. Det är de inte. Boken håller ihop mycket bättre. Filmen har tagit bort flera viktiga personer ur intrigen. Filmmakarna har också lagt till händelser som de hoppas ska ge spännande scener men bara får alla att se ut som klantar.
Boken är inget mästerverk (Irene Huss utbrister flera gånger ”ge mig kraft och styrka”). Men där finns åtminstone försök att ge någon sorts bakgrund till mord och misstänkta, med förövares föräldrar och barndom. Filmen satsar på mycket blodiga styckningsscener och brutala mord. Som underhållning.
Det är verkligen inte underhållande. Jens Peterson
2007-08-17