Köpmannen i Venedig

Brittiskt drama i regi av Michael Radford, med bl a Al Pacino, Jeremy Irons, Joseph Fiennes, Lynn Collins och Mackenzie Crook.


”Köpmannen i Venedig” sorteras in bland Shakespeares komedier, men är också en av hans allvarligaste pjäser med sitt tema om hämnd och sina hätska repliker om antisemitism. Den här filmen har lagt till en prolog.
  Först berättas om villkoren för judar i Venedig på 1500-talet, en stadsdel där spred namnet getto. Den visar hur judar hånas på marknaden vid Rialto, en slängs i kanalen. Köpmannen Antonio (Jeremy Irons) spottar på juden Shylock (Al Pacino).
  Sedan börjar dramat med Shakespeares ord.
  Köpmannen Antonios älskade Bassiano (Joseph Fiennes) vill åka och fria till förmögna Portia (Lynn Collins).
  Han behöver pengar för expeditionen och lånar 3 000 dukater av Shylock.
  Ett lån som Antonio lämnar borgen för med ett skålpund av sitt eget kött. Antonio föraktar det judiska systemet med ränta, Shylock visar en vänlig sida genom att i stället kräva det symboliska köttet som pant. Han är inte lika vänlig när lånet ska återbetalas, Antonio är ruinerad och Shylocks dotter har rymt med en kristen man.
  I den mer lekfulla sidohistorien visas friarna runt Portia. Hon ska gifta sig med den man som väljer rätt mellan tre skrin, ett av guld, ett i silver, det tredje i bly. De besvikna friarna får lära sig att allt som glittrar inte är guld.
  Al Pacino är en intensiv Shylock, passionerad i den klassiska monologen som börjar ”Har icke en jude ögon? Har icke en jude händer, lemmar, ledamöten, sinnen, tycken, passioner?”
  Hans rollfigurs ögon vittnar om många års plågor, ett dämpat raseri som söker hämnd.
  Jeremy Irons ger tyngd åt den sorgsne Antonio, här uppriktigt förälskad i sin vän Bassanio.
  Smärtan och bitterheten i kampen mellan Shylock och Antonio växlas med lättheten i kärleksintrigen kring Portia och dess lek med könsroller.
  En svår balans mellan den isande tunga kylan i Pacinos insats och den ljumma lättheten i det romantiska trasslet kring ringar.
  En ”Köpmannen i Venedig” som engagerar trots sina kontraster.
Jens Peterson
2005-04-01