Gitarrmongot
Svenskt drama i regi av Ruben Östlund, med bl a Erik Rutström,
Det är synd om människorna.
Särskilt synd är det, uppenbarligen, om människorna i Göteborg.
Jag gillar inte ”Gitarrmongot”.
Det är mycket möjligt att upphovsmannen blir glad för den reaktionen. Det är inte i första hand en film att tycka om, utan en film att tycka om. En provokation.
Men hur svårt är det att provocera?
Man kan till exempel visa unga män som förstör andras cyklar, scen efter scen med meningslös vandalisering.
Finns det ett tema i ”Gitarrmongot” är det destruktivt manligt beteende i olika åldrar.
Filmen liknar en dokumentär. Kameran står still och registrerar scener, ofta på avstånd som en övervakning. En del poetiska bilder är filmens behållning.
Flera människor återkommer, bland annat titelns 12-årige pojke som ger intryck av att ha någon sorts handikapp. Han spelar och sjunger gärna, vi ser honom hemma och som oönskad gatumusiker. I första scenen möter vi en medelålders kvinna med tvångsmässigt beteende som stänger sin ytterdörr.
En förarlös bil kör i cirklar på en parkeringsplats. En ung man spelar musik irriterande högt. Gasfyllda sopsäckar glider över Haga.
Det är som ”Jackass” utan hjärta, ”Dolda kameran” utan humor. Jens Peterson
2004-10-01