Mongolpiparen
Svensk romantisk komedi i regi av Alexander Moberg, med bl a Linus Wahlgren, Anna-Lena Strindlund, Vanna Rosenberg, Per Graffman och Måns Nathanaelson.
Vem vet. Allra minst de inblandade i den här filmen, som radar upp konstigheter. ”Mongolpiparen” har övernaturliga inslag, så kanske är filmen en surrealistisk feberdröm.
Men dessvärre får man intryck av att de här människorna ska leva här och nu, mitt ibland oss. Fast de pratar och uppför sig som om de var mellanstadieelever som försökte leka dokusåparelationer på Oroliga timmen.
Möt Anders och Lotta. Han är fågelskådare och på väg att se sin 300:e art, något som inte imponerar på Anders sura flickvän Sara som är häxa och lagar mat bestående av vass och tång. Anders har i smyg träffat Lotta som är gift med allvarlige konsertpianisten Kurt. Nu ska Anders och Lotta säga till sina respektive att de blivit förälskade i en ny, men först ska de testa sitt förhållande innan de bekänner otroheten.
En resa till Gotland får avgöra om de klarar vardagsliv tillsammans. Och Anders ska få se sin 300:e fågel, mongolpiparen, som siktats där.
En vaken regissör och producent kunde stoppat deras resa tidigt. Det är nämligen uppenbart från deras första scen i filmen att Anders och Lotta inte passar ihop. Båda beter sig som tjuriga småungar, och vad de ser i varandra är obegripligt för en utomstående. Mer än att det är kul att gå lättklädd i gotländska vattenbryn.
Nu är i och för sig alla i den här filmen vedervärdiga, och att höra deras diskussioner är plågsamt. Det finns krukväxter som har intressantare konversationer.
Efter några minuters inledning som ser lovande ut, vi lever alla på hoppet, blir ”Mongolpiparen” snabbt värre och värre. Den är 85 minuter men känns tre gånger så lång.
Den lille sällsynte mongolpiparen har inte gjort något ont. Jag behöver väl inte ens säga vilken hönsfågel den här plågan liknar? Jens Peterson
2004-03-19