Kontorstid
Svensk komedi i regi av Tomas Alfredson, med Ulrika Hansson, Thommy Berggren m fl.
En av fjolårets största svenska filmfloppar var ”Suxxess”, en satir över it-branschen som slog lite halvhjärtat vilt åt alla möjliga håll och som kom ungefär ett och ett halvt år försent.
Man tror knappt sina ögon när ”Kontorstid” inledningsvis visar sig vara ungefär samma historia – fast ännu sämre!
Här handlar det om ett försäkringsbolag och i centrum står 27-åriga Lotta (Ulrika Hansson), ”kontorsslav” utan några större ambitioner med livet eller karriären.
När kontoret ska omorganiseras, kommer två märkliga konsulter (Thommy Berggren, Sven Ahlström) dit som chefer. Allmänt kaos uppstår, den enda som tycks få en vettig arbetsuppgift är Lotta, som blir skadereglerare och de nya chefernas förtrogna.
Där det åtminstone fanns ett tydligt mål med samhällskritiken i ”Suxxess”, är ”Kontorstid” mest bara konstig och rörig. Som en bisarr saga utan mål eller mening. Eller humor, för den delen. De flesta personerna blir som underliga figurer i en sketch som aldrig tar slut.
Undantagen är Ulrika Hansson och Daniela Svensson, som åtminstone ibland är trovärdiga som två väninnor och arbetskamrater.
Värst av alla är Thommy Berggren.
Hans och Sven Ahlströms konsulter är bögar som är tillsammans med varandra. Mycket mer än så får man aldrig veta. Och Berggren verkar tycka att det räcker att han – denna stiliga karlakarl – bara beter sig lite allmänt fjolligt.
Manusförfattaren (namnet kvittar, den här gången) har tidigare skrivit ganska hyllade pjäser, men har här fått ihop en historia som inte bottnar på något plan.
Varför tände normalt så bildbegåvade Tomas Alfredson på detta pratiga manus? Varför har SF över huvud taget gjort filmen? Jan-Olov Andersson
2003-01-17