Om en pojke

Brittisk komedi i regi av Chris och Paul Weitz, med bl a Hugh Grant, Nicholas Hoult, Toni Collette, Rachel Weisz och Sharon Smalls.


I samma anda som ”Notting Hill” och ”Bridget Jones dagbok” ger ”Om en pojke” en varm biosommar, oavsett vädret.
  Humor och romantik – och vemod. Den som läst Nick Hornbys roman vet att det finns mörka stunder mellan skratten.
  Engelska titeln är dubbeltydig och huvudpersonerna är två. Det handlar om en pojke, 12-årige mobbade Marcus, men också om 38-årige Will som är som en pojke. Han spelas av Hugh Grant, som här gör en av sina bästa roller. Jag gillar Grant även i hans ”Fyra bröllop” och ”Notting Hill”-version, och han har tidigare spelat osympatiska typer i ”Ett otroligt stort äventyr” och ”Bridget Jones dagbok”. Men som Will, en självupptagen ungkarl som försöker ta sig genom livet utan att bry sig om andra, visar Hugh Grant nya sidor. Will lever ett välbärgat liv utan att jobba. Hans pappa skrev en julsång som ger gott om royalty varje år, men som Will naturligtvis hatar.
  Båda huvudpersonerna är berättarröst. ”Om en pojke” växlar mellan Will, som kritiseras av sina vänner för att han är så ytlig och omogen, och Marcus. Den 12-årigen pojken tvingas vara stark eftersom hans nerviga mamma är på självmordets gräns. I skolan blir Marcus retad på grund av de konstiga kläder hon tvingar honom att ha, och för en proggig livsstil som tagen ur de mer beskäftiga sidorna av ”Tillsammans”-kollektivet.
  Will får för sig att han ska låtsas ha ett barn, som ett sätt att ragga ensamstående mammor. Hans plan för bekymmersfri sex kraschar snart och i stället blir han tvungen att ta ett visst ansvar för Marcus.
  Vemodigt och roligt. Amerikanska bröderna Weitz (”American pie”) fångar tonfallet i Nick Hornbys värld.
  Toni Collette är mycket bra som mamman, och Rachel Weisz (”Mumien”) spelar en kvinna som kanske kan få Will att mogna lite. Sången ”Killing me softly with his song” spelar en viss roll, liksom John Donnes 1600-talsdikt ”Devotions” om att ”ingen människa är en ö, sig själv tillräcklig”.
  Will försöker vara en ö, Marcus letar efter en grupp att tillhöra. Båda får lära sig att lita på känslor de inte vill ha.
Jens Peterson
2002-06-07