CAST AWAY
Amerikanskt drama i regi av Robert Zemeckis, med bl a Tom Hanks, Helen Hunt och Nick Searcy.
Äntligen en riktig Robinson.
Svenska tv-tävlingen handlar inte alls om att klara sig på en öde ö. Tvärtom är det fullt med folk, så mycket att det går ut på att intrigera och använda sin sociala förmåga. Här finns tv-team att sno mat från och tävlingar där man vinner lyxmåltider. Tycka vad man vill om serien – ”Expedition: Robinson” är fel namn på den.
Men ”Cast away”, där Tom Hanks hamnar på en öde ö efter en flygolycka, är en modern version av Daniel Defoes klassiska Robinson Crusoe-berättelse. Kan en människa klara sig ensam? Skaffa mat och dryck för att överleva? Stå ut med isoleringen utan att bli galen?
I en snabb inledning följer vi Hanks rollfigur Chuck Noland, en tidsfixerad chef vid budfirman Federal Express. Skynda, skynda är hans budskap när han löser problem på olika håll i världen. Även flickvännen Kelly (Helen Hunt) blir stressad av hans effektiva utnyttjande av varje sekund.
Så hamnar han på en söderhavsö, långt ur kurs på vägen till Tahiti. På stranden flyter några paket från samma plan iland och ger honom några hjälpmedel. Även om de är märkliga. En volleyboll. Damskridskor?!
Större delen av ”Cast away” utspelas med Hanks ensam på ön, och regissören Robert Zemeckis lyckas utvinna mycket drama ur den vardagliga kampen för överlevnad. Upptäckten, och öppnandet, av kokosnötter blir en spännande inledning på hans försök att överleva.
Men snart handlar det mer om själen än kroppen. Mat och dryck finns, men för den sociale och ständigt snackande Chuck blir ensamheten ett större hot mot hälsan.
”Cast away” lyckas göra enformigheten levande, och även om tiden står stilla på ön gör den det inte i filmen. Ett försök att trotsa stora vågor i bräcklig farkost blir till nervfylld action.
Zemeckis har tidigare använt spektakulära effekter i ”Forrest Gump”, ”Tillbaka till framtiden”-serien och ”Vem satte dit Roger Rabbit?”. Här skapar han fängslande bilder med små medel.
En man, en ö, vardagsliv. Det räcker långt. Jens Peterson
2001-01-12