Gossip
Svensk komedi av Colin Nutley, med Pernilla August, Stina Ekblad, Margaretha Krook, Marika Lagercrantz, Gunilla Röör, Peter Andersson, Johan Rabaeus m fl.
O Colin, where art thou?
Är du producenten (Peter Haber) som blir svartsjuk när hustrun fått ett filmmanus med heta sexscener?
Eller regissören (Rolf Lassgård) som har problem med självupptagna och grälande skådespelare?
Eller reklamfilmsregissören (Brasse Brännström) som får böna och be för att den firade skådespelerskan (Suzanne Reuter) inte ska hoppa av jobbet i sista stund, av ”konstnärliga” skäl?
”Gossip” är en film om nio skådespelerskor som konkurrerar om samma roll. Männen i deras liv är också i branschen, producenter, regissörer eller skådespelare. Alltihop utspelas under ett dygn. Från två skådespelerskors (Ewa Fröling, Marie Richardson) besök i soffan i TV 4:s Nyhetsmorgon, till en födelsedagsfest framåt nattkröken när en av dem (Lena Endre) fyller 40.
Det blir ett händelserikt dygn när Colin Nutley skildrar livet bakom kulisserna i film- och teatervärlden.
På många sätt är det hans svartaste film. Folket i hans bransch är både bästa vänner och bittra konkurrenter. Här finns mycket cynism, avundsjuka, svartsjuka, missunnsamhet och falskhet. Folk bedrar varandra till höger och vänster.
Det är ofta mycket roligt. Sveriges skådespelarelit (vilken film slår den här rolllistan?) verkar ha haft kul när de har fått slänga käft med varandra. Här finns en underbar scen från en filminspelning med Helena Bergström och Mikael Persbrandt som två grälande skådespelare som håller på att driva sin regissör (Lassgård) till vansinne.
Men ”Gossip” är både för mycket och för lite. För lång och för kort.
Några provfilmningar och utdrag ur pjäser drar ned tempot rejält. Ett par scener – Suzanne Reuter visar brösten på en teaterscen, Mikael Persbrandt i kvinnokläder – som är närmast obegripliga. Och det är många historier som tyvärr aldrig riktigt knyts ihop mot slutet. Man får ingen ”pay off”, som det heter i reklamvärlden. Nutley kunde till exempel ha avslutat filmen med några korta textrader om varje rollfigur, ett slags ”så gick det sedan”.
Samtidigt… hade Nutley verkligen gjort en ”Short cuts” fullt ut, i tre timmar, så hade kanske inte några rollfigurer hängt i luften.
På filmaffischen står tio kvinnor. Ändå hamnar till sist ändå männen i centrum. Tre av dem (Haber, Lassgård, Brännström) idkar självömkan vid bardisken och detta tragikomiska mästerstycke är filmens bästa scen.
Av många suveräna skådespelarprestationer minns jag helst Brasse Brännströms regissör, fortfarande olyckligt förälskad i sitt ex (Marie Richardson), höggravid med någon annan.
Kanske gör jag det för att han är en av filmens få rollfigurer som inte bara tänker på sig själv i första hand. Jan-Olov Andersson
2000-12-22