Trolösa
Svenskt drama av Liv Ullmann, med Lena Endre, Krister Henriksson, Thomas Hanzon, Erland Josephson m fl.
Man kan förstås tycka att det är lite självupptaget av Ingmar Bergman (manus) att sitta där på Fårö och sådär lite lagom mycket rannsaka sig själv för en kärleksaffär som ödelade ett antal människors liv – innan han drog vidare till nästa kvinna.
Men samtidigt är ju ”Trolösa” en högst allmängiltig historia. En berättelse som tydligare än de flesta, steg för steg, skildrar hur en otrohet kan förgöra och förstöra människor.
Historien har alltså verklighetsbakgrund, här utspelas den på två plan.
Regissören Bergman (Erland Josephson) sitter i sitt hus på Fårö där han får besök av vålnaden av Marianne (Lena Endre), skådespelerskan han hade en passionerad affär med och som var gift med en av Bergmans bästa vänner, dirigenten Markus (Thomas Hanzon).
I många och långa scener berättar Marianne sin version av historien. Lena Endre är inget annat än fenomenal; det är inte bara vad och hur hon säger saker, utan vad hon visar med ansiktet, särskilt ögonen.
Scenen där hon berättar för regissören hur illa hennes dotter Isabelle (Michelle Gylemo) farit av denna passionshistoria mellan två vuxna, är skådespeleri i världsklass.
Varvat med detta får vi i tillbakablickar följa den tragiska kärlekshistorien.
Hur Markus avslöjar de båda älskande (en både komisk och stark scen), den bittra vårdnadstvisten, regissören Davids (Krister Henriksson) otroliga svartsjuka.
Jag har inte varit förtjust i Liv Ullmanns tidigare filmer (som regissör, alltså), men här är personregin mästerlig. Berättargreppet – att Lena Endres monologer inleder alla tillbakablickar – ger ett ytterligare djup till rollfigurerna. Men det är också ett av filmens tre problem.
För trots intensiteten i Endres ansikte, sitter åtminstone jag och tänker: Få se, då! Man vill ju se historien i bilder. Som till exempel Mariannes dramatiska återförening med Markus.
Ett annat problem är filmens trolöshet mot Markus och Thomas Hanzon.
Vi får veta att deras äktenskap är bra, att Markus är en bra far, att han är den bästa älskare som Marianne någonsin har haft. Alla pratar om honom – men vi får sällan se honom, Thomas Hanzon får alldeles för få scener för att ge kött och blod åt sin rollfigur.
Filmens tredje problem är att det är lite svårt att förstå vad som får Marianne att lämna Markus – som är stiligare, mer framgångsrik, bättre älskare – för den djupt osympatiske (självupptagen, våldsam, groteskt svartsjuk) David.
Uppenbara brister, alltså. Men ändå är ”Trolösa” – för historien, för skådespeleriet – en stark och omskakande film man inte glömmer i första taget. Jan-Olov Andersson
2000-09-15