Still crazy
Engelsk komedi av Brian Gibson, med Stephen Rea, Billy Connolly, Jimmy Nail, Timothy Spall, Bill Nighy, Juliet Aubrey, Helena Bergström m fl.
– Gud tröttnade på 1970-talets överdrifter, därför skapade han Sex Pistols, säger en av rollfigurerna i ”Still crazy”.
Jo, det ÄR lätt att driva med och skratta åt den tidens självgoda rockstjärnor. Åt den bombastiska musiken, frisyrerna, kläderna, effekterna.
Men ”Still crazy” är inte lika vansinnig som kultstämplade hårdrocksparodin ”This is spinal tap” (1984), utan snarare besläktad med Alan Parkers ”The Commitments” (1991); manusförfattarna Dick Clement och Ian La Frenais skrev för övrigt även den filmen.
Det handlar om Strange Fruit, en rockgrupp som splittrades 1977, i samband med en rockfestival. Alla medlemmar hade fått nog av egotripper, svart- och avundsjuka, falskhet, droger och alkohol.
Nu ska festivalen återuppstå för ett 20-årsjubileum och bandet får en förfrågan om att återförenas. Efter lite trassel samlas alla för att repetera och för att mjukstarta via en klubbturné i Holland.
Det är en mycket träffsäker och rolig skildring av livet bakom kulisserna i rockbranschen. Av jargongen och av de ständiga practical jokes som medlemmarna utsätter varandra för. Dessutom är Strange Fruits låtar – skrivna av bland annat Mick Jones från Foreigner och Squeeze-basisten Chris Difford – precis lagom halvdåliga.
I botten på historien finns också en hel del allvar. Ska man välja tryggheten eller äventyret (som Karen, kvinnan som bokar bandet)? Och vilket pris har idolskapet? Gruppens sångare Ray (Bill Nighy) är livrädd för att återfalla i sitt drog- och alkoholmissbruk. Helena Bergström gör mycket av en liten men färgstark biroll, som bitchig svensk hustru till honom.
En suverän brittisk ensemble och många roliga scener, men det bästa med ”Still crazy” är tonen; man bryr sig faktiskt lite grann om hur det ska gå för dessa rätt sorgliga medelålders gubbar och deras ganska patetiska come back-försök. Jan-Olov Andersson
1999-02-19