Premiärer 15 november

• Fargo
• Bengbulan
• Ringaren i Notre Dame
• Skåpvagnen
• The Glimmer man

"Fargo" är tveklöst bröderna Joel och Ethan Coens bästa film.
Under 90-talet har deras filmer ("Millers crossing", "Barton Fink", "Strebern") tyvärr mest varit stilövningar och -experiment i och med olika genrer. Personerna i filmerna har mer varit schabloner än människor av kött och blod.
Men här finns både spänningen och det fräcka bildspråket från "Blood simple" (1984) och den absurda humorn från "Arizona Junior" (1987). Framför allt har "Fargo" ett antal suveräna skådespelare som skapat några av filmårets mest oförglömliga karaktärer:
William H. Macy är bilförsäljaren med ekonomiska bekymmer. Därför arrangerar han en kidnappning av sin egen fru, för att på så sätt kunna pungslå sin snåla svärfar.
Men kidnappningen går snett. Eller alltför bra, beroende på hur man nu ser det… Steve Buscemi är en av kidnapparna, en tjatig pratkvarn, medan hans kumpan kedjeröker och knappt säger ett ord. Under den stillsamma ytan är han dock livsfarlig, och han förkroppsligas fullständigt suveränt av en blonderad Peter Stormare.
Och så är Frances McDormand den matglada polischefen som vaggar fram som en anka i tillvaron (hon är gravid i sjunde månaden) och som försöker lösa fallet med sunt bondförnuft.
Runt dem finns också roliga bifigurer som polischefens toffelhjälte till man, hennes gamla klasskamrat som förgäves stöter på henne och två tjejer som hamnar i säng med kidnapparna.
Vad som lyfter filmen, både visuellt och komiskt, är den miljö där den utspelas: de kalla och snöiga svensktrakterna kring Minneapolis.
Vi svenskar får några extra goda skratt åt att personerna ständigt säger "ja, ja, ja" och heter saker som Lundegaard, Gustafson, Gunderson och Grimsrud.
Jan-Olov Andersson

Nu ska han sälja korv.
Pappan som suckade över sonens planer på rockband i "The Commitments" och fick gripa in när dottern blev med barn i "The Snapper" får nu huvudrollen. Larrys bästa kompis blir arbetslös, men istället för att vänta på nytt jobb beslutar han att starta eget. Köper en risig fish&nchips-bil och satsar på snabbmat.
Larry, Colm Meaney som blivit sådan favorit i de två första filmerna, blir partner.
Eller anställd? Roddy Doyles roman handlar mycket om hur vänskapen mellan de två vuxna männen förändras när den tidigare driftkuckun blir chef.
Det är ett Irland av öl och arbetslöshet, svordomar och galghumor. Miljön är fotbolls-VM 1990. De tjänar pengar på billig snabbmat när TV-publiken väller ut från pubarna, men i takt med framgångarna kommer också problemen. Vänskapen slits, och hälsovårdsmyndigheterna har - med rätta - synpunkter på hanteringen.
Rolig, men också vemodig. Inte samma täthet som de två första filmerna om samma familj. Men charmig och sevärd, och Eric Claptons musik fångar stämningen.
Jens Peterson

Det är plågsamt att se Suzanne Ostens skräckskildring av hur 28-årige Simon Norrthon plågar några småbarn en het sommar. Inga vuxna finns som hjälp, allt är en mardröm där mobbaren styr.
Det känns 50-tal om miljöerna, men utspelas i dagens Stockholm där Vattenfestivalen finns som en glittrig kontrast till det instängda, skrämmande hemmalivet.
Suzanne Osten tar i. Mobbaren är inte en jämnårig utan den vuxne Simon Norrthon, som med raffinerad grymhet smyger på de små barnen. Föräldrarna är inte bara allmänt svaga utan sjukligt frånvarande. Perspektivet är barnets, offrets, stämningen är rädslan, terror. Det är intressant som debattinlägg, som ett skruvat underlag för en diskussion. Det är en film där man redan under visningen känner att det finns ett frågeformulär, ämnen för uppsatser som väntar.
På egen hand står den bräckligt. Spelar samma ton om och om igen.
Jens Peterson

Bättre än "Pocahontas", sämre än "Lejonkungen". Så ser årets upplaga ut, om man ska jämföra de animerade Disneyfilmerna med varandra.
Ska man jämföra med Victor Hugos roman har naturligtvis Disney, som vanligt, ändrat och amerikaniserat så att litteraturvetare kan få hjärtsnörp. Å andra sidan skrev Hugo sin roman som ett debattinlägg för att hylla kyrkan och rädda dess konstskatter.
Och Disneys version hyllar också katedralen, som här visas upp som rena nöjesfältsattrationen. Det är en mycket vacker film.
Också grym. Det här är Disney för vuxna, här finns ett allvar som sällan syns i deras sagor. Det finns mycket som är skrämmande för småbarn, och en del som lär vara obegripligt. Den obarmhärtiga förföljelsen av zigenare som domaren Frollo ägnar sig åt, och hans oemotsagda fördömanden. Ändå attraheras han av den sexiga Esmeralda och brottas med sina erotiska lustar i ett brinnande nummer.
När såg man något sådant i en Disneyfilm?
Även musiken är mogen musikal, med kyrkokörer och svårsjungna melodier som påminner mer om "Les Miserables" än "Lilla sjöjungfrun". Det är kanske Alan Menkens mest ambitiösa musik, men tyvärr är den rätt tråkig.
Ringaren själv ser förvisso inte ut som andra, och har ungefär samma gullighet som Charles Laughtons tolkning. Men här handlar det mer om tonårsångest och blygsel, det är hårda mobbingscener när folket plågar den stackars puckelryggen. Skickligt och gripande för de äldre, en tuff åktur för de minsta. Blir nog svårt att sälja leksaker.
Jens Peterson

Utan att ha sett det, är drottning Silvia upprörd över ett avsnitt i TV-serien "Anna Holt - polis".
Kung Carl XVI Gustaf kan dock i lugn och ro gå och se polaren Steven Seagals nya actionfilm. Kungens bästis förnekar sig inte, utan mejar som vanligt ned folk med pistol och karatesparkar på löpande band.
Och om "Tjabo" skulle nicka till någon minut, behöver han inte riskera att ha missat något av handlingen. Mycket i filmen - stilen på förtexterna, det ständiga regnandet, folk som jagar varandra i skumma korridorer, jakten på en seriemördare - är nämligen plankat rakt av från "Seven".
Åtskilliga gånger under filmen lär nog kungen också tänka tillbaka på den lyxiga lunch han hade med Seagal häromåret. Kanske surnar han till lite, för notan var nog inte att leka med. Inte med tanke på Seagals midjemått nu för tiden.
Fast han döljer den lönnfeta magen så gott det går. Inledningsvis i en jacka med ett mönster som... ja, det är här man blir lite fundersam. För när Hans Majestät käkade lunch med Seagal, hade han väl av artighetsskäl (herregud, det var ju närmast statsbesök...) med sig någon present. Kanske något antikt han hittade i ett av slottets många sovrum? Seagals jacka liknar i alla fall ett sönderklippt gammalt sängöverkast...
Jan-Olov Andersson

Tillbaka till filmsidan

Tillbaka till Puls