Premiärer 27 september

• Juloratoriet
• Den onda cirkeln

Juloratoriet

Vad är det mest storslagna en svensk kan ge sig på?
I Kjell-Åke Anderssons förra film, "Min store tjocke far" var det att öva in en argentinsk mässa med amatörer. I Anderssons nya film är det, och titeln avslöjar väl det hela, en annan kyrkomusik. "Juloratoriet" är bokstöden för den här mäktiga berättelsen om sorg.
Göran Tunströms roman är rik på känslor. En skickligt flätad väv av människor vars öden skildras över flera årtionden. Det är inte lätt att korta till en långfilm.
Som att försöka få in hela Bachs "Juloratorium" på en singel. Kjell-Åke Andersson lyckas dock skapa en gripande och vackert vemodig film.
Det finns en sympatisk tanke i Tunströms berättelse. Varje människa är intressant, har en historia, är originell och spännande. I lilla till synes bleka Sunne döljs passioner och händelser som är lika färgstarka som i vilken världsstad som helst.
Problemet att fånga det här på film är att det blir så många original. Varenda människa omkring huvudpersonerna är en excentriker. Huvudhistorien handlar om hur sorgen drabbar far (Peter Haber) och son (Henrik Linnros/Johan Widerberg) och de spelar skickligt nedtonat. De märkvärdiga figurerna omkring dem sliter i åskådarens uppmärksamhet.
Det finns också en risk i att använda alltför kända skådespelare i små roller. Vem hinner tänka något annat än att det är Per Oscarsson innan han försvinner ur handlingen?
Trots invändningarna är det en sevärd svensk film. Den alltid imponerande Lena Endre har en liten men central roll, Viveka Seldahl är bra som bräckliga Fanny Udde och Tomas von Brömssens Kanonkung får tillräckligt med tid för att bli något mer än en krumelur i marginalen.
Jens Peterson

Hur många unga tonårstjejer har inte av olika skäl känt sig utstötta, mobbade eller kränkta, inte minst av stöddiga killar. Och hur många har inte drömt om att hämnas..?
Trots filmens uppenbara brister, är det samtidigt lätt att se vad som kanske attraherade den ungdomliga amerikanska biopubliken, vad de identifierade sig med (förutom ett hippt soundtrack), och som gjorde filmen till en överraskande stor publiksuccé tidigare i år.
Historien utspelas på Los Angeles-skolan St. Benedicts Academy. Tre tjejer i klassen har hamnat utanför gemenskapen:
Truliga Nancy (Fairuza Balk) som lever i en white trash-familj med alkoholiserad styvpappa. Mulliga Bonnie (Neve Campbell) som hånas för sin hudsjukdom. Svarta Rochelle (Rachel True) som utsätts för rasistiska skämt av klasskamraterna. På fritiden flyr de in i en värld av övernaturliga krafter, trolldom och magi. När klassen får en ny tjej, Sarah (Robin Tunney), upptäcker de snabbt att hon besitter de mystiska krafter som krävs för att "häxkvartetten" ska vara fullbordad.
Hämndens timme är slagen
Det är uppfriskande med en film som åtminstone lite grann tar avstamp i sociala orättvisor och klasskamp. I genren "svart humor" finns här några riktiga pärlor; tjejernas fantasirikedom tycks aldrig ta slut när det gäller elaka hämndaktioner. Och samtliga skådespelerskor övertygar.
Men filmen håller inte hela vägen. På slutet blir det mer traditionella skräckeffekter med ormar, kackerlackor, maskar, råttor och annat elände som drabbar de inblandade. En symbolik där det nog hade behövts en historieberättare som Stephen King eller en regissör som Tobe Hooper i "Poltergeist"-form, för att skruva filmen ett steg till.
Jan-Olov Andersson

Tillbaka till filmsidan

Tillbaka till Puls