Premiärer 26 juli

• Bröderna McMullen
• Othello
• Janne Långben - the movie
• From dusk till dawn

Bröderna McMullen

Vinnarfilmen från de amerikanska independentfilmernas högmässa, Sundance-festivalen, i fjol.
Stjärnan/manusförfattaren/regissören Edward Burns spelade in filmen på helgerna under knappt ett års tid, på Manhattan och i föräldrarnas förortsvilla på Long Island.
Det låter torftigare än vad det är. Som så många liknande filmer bygger "Bröderna McMullen" mer på en välskriven och kvick dialog, mer på okända men bra skådespelare (vi får säkert se flera av dem i större sammanhang), än på häftiga effekter och superstjärnor.
De tre bröderna är katoliker, med irländskt ursprung. Pappan dog för fem år sedan, en skitstövel som ingen i familjen sörjer.
Barry (Edward Burns) är charmören som sällan möter en kvinna mer än en gång. Inte ens när han träffar drömbruden Audrey (Maxine Bahns) vågar han satsa på allvar. Marty (Peter Johansen) är den med mest katolska skuldkänslor, vilket krånglar till förhållandet med den judiska flickvännen. Och för präktiga Patrick (Mike McGlone) kör det också ihop sig när hustrun (Connie Britton) vill ha barn, samtidigt som han, först mycket motvilligt, börjar vänsterprassla med Barrys förra tjej (Elizabeth P McKay).
Vi närmast icke-religiösa svenskar kan nog ha svårt för alla "stora" katolska skuldfrågor och -känslor. Och blott Burns starka utstrålning räddar just den dåligt skrivna rollen. Hur kan han lyckas i sitt jobb (manusförfattare) när han bara dricker pilsner dygnet runt? Och varför vågar han aldrig engagera sig?
Men det är en sympatisk film som får oss män att tänka "så är det ju" och, inbillar jag mig, kvinnor att tänka "är det så karlarna tänker?".
Jag tror Lasse Hallström myntade uttrycket. I vilket fall som helst, är "Bröderna McMullen" en bra igenkänningskomedi.
Jan-Olov Andersson

Klassisk pjäs, bra skådespelare - det borde bli en bra film. Men Oliver Parkers version av Shakespeares svartsjukedrama har inte samma liv och intensitet som bioaktuella "Richard III". Eller Kenneth Branaghs "Henrik V" och "Mycket väsen för ingenting".
Här är Branagh enbart skådespelare, sevärd som den showmässigt intrigerande Jago. Den roll som lätt dominerar föreställningen. Branagh är Shakespereveteranen i gänget, och blankversen rinner bekymmersfritt ur hans mun. Medan schweiziska Irene Jacob har större problem med engelskan.
Oliver Parker, som kortat mycket, vill förskjuta balansen mot Othello, krigaren som gifter sig med den vackra Desdemona utan att hennes far vet det, och därmed sätter igång en serie reaktioner i Venedig.
Laurence Fishburne är bra i titelrollen, utöver det ovanliga att en svart skådespelare tolkar rollen istället för en skokrämssminkad engelsman. Hans lidande och förvirring, när svartsjukans gift börjar spridas i hans ådror, känns i biosalongen. Men han är en dyster grubblare redan i början. Förvandlingen, från krigare i triumf till ett offer för sina mörka sidor, blir inte tydlig.
Jens Peterson

Stackars Långben.
Förr var han den korkade fumlige kompisen till Musse Pigg och Kalle Anka. Nu har han en son, Max, som skäms för pappa. Och som stjäl huvudrollen i filmen.
Jag hade gärna sett en film om hur hygglige klanten Långben fick barn. Men den här duger så länge.
Max är tonåring, blyg och lite mobbad i skolan. Han är kär i Roxanne och försöker göra allt för att få hennes uppmärksamhet. Hans mardröm är att bli som sin pappa.
När ett avslutningsjippo går fel och rektorn skäller beslutar Långben sig för att ta med sonen på en fiskesemester runt USA. Töntigt, tycker Max.
Ovanligt allvarligt och engagerande för att vara Disney. Och även om det känns tekniskt medelmåttigt jämfört med bolagets klassiska filmer, och musiknumren är färglösa, finns det ett hjärta i det här äventyret.
Och gott om småskämt för alla åldrar.
Jens Peterson

@kat: film/tecknat; fiöm/barn: @filmpremiar: 960726; @videopremiar: -;

Efter framgångarna med "Pulp fiction" och två manus han har skrivit ("True romance", "Natural born killers"), har nu Quentin Tarantino grävt fram en gammal historia och låtit kompisen Robert Rodriguez ("Desperado") regissera det.
Manuskriptet låg förmodligen gömt väldigt långt ned i någon byrålåda. För det är inte mycket till historia. Tarantino själv och George Clooney (TV<\!q>3:s "Cityakuten") spelar två kriminella bröder på rymmen. De tar en prästfamilj (bl a Harvey Keitel, Juliette Lewis) som gisslan. I Mexiko stannar de vid The Titty Twister Bar, som är befolkad av - vampyrer!
Så resten blir ett enda långt blodbad, ett fyrverkeri av specialeffekter när människor och vampyrer skjuts, spetsas, sprängs eller has ihjäl på något ännu mer snillrikt sätt.
Det säger mycket om den här filmen när Harvey Keitel spelar den enda sympatiska karaktären!
Den som räddar filmen från katastrof är Rodriguez. Även totalt poänglösa scener är fräckt filmade, rappt klippta, soundtracket är suveränt och splatter-entusiasterna lär säkert uppskatta effekterna. Dessutom är Salma Hayek en av filmhistoriens sexigaste blodsugare.
Men vad hjälper det när alltihop är så larvigt och Tarantino så kalkonusel som skådis.
Han borde försöka följa upp "Pulp fiction" i stället för att tjäna snabba pengar på att bara vara sig själv, eller sin egen image, på filmduken.
Jan-Olov Andersson

@kat: film/action; film/skräck; @filmpremiar: 960726; @videopremiar: -; @kat: film/komedi; @filmpremiar: 960726; @videopremiar: -;

Tillbaka till filmsidan

Tillbaka till Puls