Vinterviken
Zero Kelvin
Georgia
Kids
Den döda modern
Vinterviken
Svensk kärlekshistoria av Harald Hamrell, med Lina Englund, David Tainton, Peter Haber mfl.
Vinterviken har också en egen hemsida.
Ingen svensk ungdomsfilm de senaste 25 åren har ens varit i närheten av Roy Anderssons "En kärlekshistoria" (1970). Men nu när Hildebrand förhoppningsvis har predikat färdigt, känns det som om något är på gång. Ulf Malmros gör fräcka formexperiment, Daniel Fridell vill berätta om Sverige i dag. Men med "Vinterviken" blir Harald Hamrell först med att göra den första riktigt bra svenska ungdomsfilmen på år och dag.
Lina Englund spelar Elisabeth, överklassflickan från villastaden i den förnäma stockholmsförorten, som möter John-John (David Tainton), färgad, skilsmässobarn och uppvuxen i höghusghettot, tvärs över viken från Elisabeth. De hamnar i samma klass, på teaterlinjen, och blir kära i varandra.
Men här finns fler komplikationer än klasskillnaderna. Hennes pappas (Peter Haber) fördomar, hans kriminella styvpappas (Kjell Bergqvist) lömska planer, försäkringsbedrägerier, det faktum att John-John räddat livet på Elisabeths lillasyster… det blir en kärlekshistoria med många turer fram-och-tillbaka.
Förlagan är Mats Wahls roman. Harald Hamrell berättar historien rakt-på-sak. Förenklar situationer utan att bli övertydlig. "Vinterviken" innehåller visserligen många av filmgenrens schabloner (popmusik på soundtracket, nakenbad, småtöntiga klasskamrater i plugget etc) men Hamrell vänder dem skickligt till sin fördel. Ur dem skapas många av filmens komiska scener.
Redan rutinerade Lina Englund och debuterande David Tainton är mycket trovärdiga i huvudrollerna, även fast de är några år för gamla. Peter Haber tycks obehindrat kunna spela vem som helst och Kjell Bergqvist är genialt motbjudande som Skithuvet, den sorgliga småtjuven som i förtvivlan över sin egen livssituation ständigt jävlas med John-John.
Allvar och humor, "Vinterviken" är en film där ungdomars kärleks- och vardagsliv skildras på ett ovanligt underhållande sätt.
Jan-Olov Andersson
Georgia
Amerikanskt drama av Ulu Grosbard, med Jennifer Jason Leigh, Mare Winningham, Ted Levine m fl.
Två systrar, två liv.
Georgia (Mare Winningham) har man, barn och en framgångsrik karriär som folkrockssångerska. Sadie (Jennifer Jason Leigh) har struliga förhållanden, super och knarkar och sjunger med halvtaskiga rockband.
Nej, det är inte "The Courtney Love Story", även om filmen utspelas i Seattle och Jason Leigh har ungefär lika taskig röst som Kurt Cobains änka. Historien har (bortsett från musiken) till viss del verklighetsbakgrund; Jennifer Jason Leighs äldre syster har varit knarkmissbrukare, Jennifer själv hittade på historien och mamma Barbara Turner har skrivit manus.
Och nog känns det att det är en film som är gjord med många bultande hjärtan. Jennifer Jason Leigh - sin generations bästa skådespelerska! - är mer sårbar och uttrycksfull än kanske någonsin tidigare i rollen som den självdestruktiva Sadie. Sällan har avundsjukan, skuldkänslorna och, trots allt, vänskapen, mellan två systrar skildrats så ingående. Få filmscener innehåller så mycket smärta som den när Georgia ger Sadie chansen att uppträda på en stor rockgala - och Sadie blåser alltihop genom att först kröka och sedan "mörda" Van Morrisons "Take me back".
"Georgia" visar hur svårt det kan vara för två syskon att acceptera varandras för- och nackdelar, hur svårt det kan vara när den hand man sträcker ut, inte tas emot. Det är en omskakande film man inte glömmer i första taget.
Jan-Olov Andersson
Kids
Amerikanskt drama i regi av Larry Clark, med Leo Fitzpatrick, Justin Pierce, Chloe Sevigny m fl.
Svagheten med "Kids" är att den svävar mellan trovärdigt engagemang och beräknande spekulation. För det kan inte ha varit svårt att räkna ut att en film som handlar om tonåringar som har sex, tar droger, misshandlar, stjäl och våldtar borde skapa debatt - som bidrar till att ge filmen uppmärksamhet. Och gör fler nyfikna på att gå och se filmen...
Samtidigt är den bra. Det är en hetsig kamera med dokumentär prägel som följer ungdomarna under ett dygn i deras liv på New Yorks gator. Unge slashasen Telly (Leo Fitzpatrick) ägnar sig åt att förföra oskulder i sin eviga jakt på tillfredsställelse. Jennie (Chloe Sevigny), som inte haft sex med någon annan än Telly, får beskedet att hon är hiv-positiv. Hon rusar runt i sommarhettan på Manhattan och försöker leta reda på honom. Samtidigt jagar han vidare efter nya oskulder.
Den totala avsaknaden av medkänsla är filmens nav. Där finns ingen framtidstro eller insikt om mänskligt värde.
Nihilismen regerar. Allt är yta, allt är nu. Vi anar ett budskap om dagens avhumaniserade samhälle.
Slutet lämnar dock en besk eftersmak. Ett starkt budskap eller tomt effektsökeri? Gränsen är tunn.
Chi An Gramfors
Den döda modern
Spansk thriller i regi av Juanma Bajo Ulloa, med bl a Karra Elejaldes, Ana Alvarez, Lio och Silvia Marso.
Bisarr historia på spanska, tidigare prisad på Stockholms filmfestival 1993. Den börjar med mord och fortsätter på en deprimerande och blodig vandring i en spiral av smärta.
Mördaren Ismael återser efter många år ögonen hos en flicka som såg honom skjuta modern. Flickan är vuxen, men kvar i babystadiet och bor på mentalsjukhus. Han är ändå rädd för att hon ska peka ut honom. Slits mellan att vilja döda henne och att få en sorts förståelse, förlåtelse.
Han är en hård, grym människa. Det finns få ögonblick av ljus i den här onda historien, som befriande originellt håller sig undan Hollywood-schabloner. Men den är också bitvis en teatralisk skrivbordsprodukt; mer ett psykologiskt diskussionsämne på gymnasiet än ett realistiskt morddrama.
Bitvis obehaglig skildring av övervåld på den extremt värnlösa flickan.
Jens Peterson
Zero Kelvin - kärlekens fryspunkt
Norskt drama i regi av Hans Petter Moland, med bl a Stellan Skarsgård, Gard B Eidsvold, Bjørn Sundquist och Camilla Martens.
1925 på Grönland. Unge norske poeten Larsen kommer till ett skjul där han ska leva ett år tillsammans med en pälsjägare och en vetenskapsman. Ett primivitivt liv, där Larsens mjuka händer och barnsliga drag hånas av den vildvuxne bitvargen Randbäck, spelad av Stellan Skarsgård. Dum mot hundar är han också - obehagliga scener för djurvänner.
Över de närmaste månaderna blir det en både psykisk och fysisk kamp mellan de två, som visar andra sidor hos båda. Den tredje mannen i dramat är mest en tyst, bedrövad, iakttagare.
Kamp mot naturen också, förstås. Kameran fångar det isande landskapet (inspelad på Svalbard), men det är mer de inre hoten som förtär männen i det bräckliga skjulet.
Titeln syftar på den absoluta nollpunkten, och antyder filmens poetiska försök att fånga kärlekens osäkerhet. Men det handlar mer om isolering än om kyla, ett kammarspel som är väl genomfört och skickligt spelat.
Jens Peterson
Tillbaka till filmsidan
Tillbaka till Puls
