Jag är bättre än dej, sjunger Plura i det starkaste spåret ”Lyckliga tider”.
Och visserligen är det en grammatisk fadäs - jag är bättre än du, heter det - men i sak har han rätt
Herr Jonsson är bättre än alla andra.
Ja, det känns i alla fall så när man lyssnar på Eldkvarns femtonde album.
Det omfattar låtar av en klass bara de allra största kan komma i kontakt med; lödiga, spänstiga, ofta utsökt vackra.
Just ”Jag är bättre än dej” hör till de allra främsta mannen skrivit - en underbart giftig loska direkt från körteln där revanschlustan och hämndbegäret bor.
Det är låtar av den typen som helar trasiga hjärtan.
Även ”Om stjärnor faller”, ett slags lyckönskning till Ebba Forsberg, ”Ingenting gör ont” och ”Nånting måste gå sönder” är lysande. I den sistnämnda finns en svärta som bränner i hörselgångarna.
Ja, jag gillar också ”Dörrarna till himlen”, även om Plura till den lyckats sno både från Stings ”Fields of gold”, Neil Youngs ”Powderfinger” och ”Needles and pins”.
Och broder Carla är förstås sedvanligt fyndig i sina två krumelurer, ”Lilla Paris” och ”Mats ur skolan”.
Annslaget är mer elektriskt och rockigt än på många, många år och man häpnar inför den vitalitet och, faktiskt, hunger med vilken de gamla farbröderna svänger. Det finns åtskilliga yngre kollegor som aldrig låtit till närmelsevis lika pigga.
Eldkvarns bästa platta sedan ”Kungarna från Broadway”.