DI LEVA
Jag är du


pop  (Mega)

Skulle musikrecensentens uppgift vara att plussa en musikers hjärta så är väl frågan om vår femgradiga skala skulle räcka till för att göra kramgoe Thomas Di Leva rättvisa.
Men nu är det musiken det handlar om ...
Och - jodå - vår lilla popjesus är sig lik. Fortfarande bygger han låtar av refränger som envist nöts in med eviga repetitioner på syntbottnade poparrangemang.
På senare år har rösten blivit en smula mer gäll och refrängerna en aning tjatiga. Produktionen har ibland smalnat av, blivit plastigt platt. Lite pyspunka i det melodiska maskineriet?
Textmässigt har också Di Leva som (klokt beslut!) återvänder till svenskan utvecklats till en kliché. Ord som ”Rymd”, ”blomma”, ”kärlek”, ”allting”, ”glädje” och ”kosmos” vaskas om på nytt i en slags poplyrikens lottodragning.
Varför inte våga mer?
Men... Ändå är ”Jag är du” ett positivt besked. För här finns låtar som bär bättre, musikaliska idéer som lyser klarare än på mycket länge. Från junglerytmerna i ”Vi är överallt” till dansbandsgunget i ”Svarta pärlan i London”.
Ronny Olovsson
Publicerad: 1997-04-11