Joel Alme
Waiting for the bells


pop  (Razzia/Bonnier Amigo)

Att komma hem ska inte vara som en schlager.
Att komma hem ska vara som Joel Almes andra album ”Waiting for the bells”. Alme säger själv att skivan är som att gifta sig på julafton. Och musiken känns ofta som en filmscen där bruden svarar ja framför en julgran med levande ljus och där bröllopsgästerna efterfestar på glögg och pepparkakor. Här finns en helt annan värme än vad som fick plats på debuten ”A master of ceremonies”.
Joel Alme har aldrig försökt att dölja sin fascination för några av pop- och soulhistoriens mest älskade evergreens. På debutalbumet var lånet från Jimmy Ruffins Motown-ballad ”What becomes of the broken hearted” så stort att det nästan blev en cover. Och singelbaksidan ”Leave me here” innehåller de fantastiska stråkarna från Frank Sinatras ”It was a very good year”.
Varenda sekund ska helst vara lika dramatisk som Frank Capras julsaga ”It’s a wonderful life”, The Righteous Brothers och Dylans mest cyniska inspelningar.
Producenten Mattias Glavå skapar en övertygande illusion om att en kostymklädd symfoniorkester har flyttat in i ett oljefläckigt verkstadsgarage. Och Almes ”allt eller inget”-röst fortsätter envist att placera låtarnas mörka soulromantik mitt i ett nästan plågsamt intensivt nu.
Alla som lyckas flytta The Brill Building i New York och den svenska staden med riktnumret 031 närmare varandra i en drygt två minuter kort låt är automatiskt min vän. Och Joel Alme är definitivt en av de bästa låtskrivarna ur sin generation. Flera av låtarna på ”Waiting for the bells” – ”When old love keeps you waiting”, ”On this night of loving arms” och ”You remember the good times ...” – skulle nästan kunna vara best man på mitt eget bröllop. Eller åtminstone spelas i bakgrunden när min familj firar nästa jul tillsammans om elva månader.
Alme laddar dock varenda låt så mycket att de blir svåra att ta till sig i en sittning. Lite som romantiska komedin ”Love actually”, där den ena överdrivna scenen efter den andra staplades på varandra.
Varken Richard Curtis film eller ”Waiting for the bells” hör kanske hemma på toppen av några årsbästalistor. Men båda två har ett älskvärt hjärta som man gärna återvänder till, ser om eller lyssnar på igen.
Framför allt efter första advent.
Markus Larsson
Publicerad: 2010-01-09