För att kunna ge ett rättvist omdöme om ”Sonic boom” krävs en klar separation mellan rockbandet Kiss och den lukrativa affärsrörelsen med samma namn.
Risken är alltid att det förstnämnda glöms bort i ett geschäft som innefattar såväl drinkbord och vin som, till synes, evighetslånga avskedsturnéer.
Samtidigt är det med största sannolikhet just affärsverksamheten bakom Kiss som gör att skivan – gruppens första riktiga studioalbum sedan 1998 års ”Psycho circus” – överhuvudtaget ser dagens ljus. För även om kvartetten fortfarande fyller sportarenor var de än önskar så behövs det nytt bränsle om nostalgihjulen ska orka snurra några varv till.
Därför känns det som att skivan utgår ifrån en marknadsundersökning med de mest trogna fansen. Att omslaget har designats av Michael Doret (ansvarig för paketeringen av ”Rock and roll over” 1976) är bara det ett lugnande besked för de som ogillat försöken till förnyelse av soundet som kärnduon Paul Stanley/Gene Simmons ägnat sig åt på exempelvis 90-talsutgåvan ”Revenge”. Eller för alla som hissat varningsflagg för trinda kraftballader som”Forever” eller ”God gave rock & roll to you”. Dessutom har galjonsfigurerna lanserat det färska materialet med försäkringar om att detta är gruppens bästa platta sedan ”Destroyer” (1976). Samt dragit paralleller till både nämnda ”Rock and roll over” och ”Love gun” (1977).
Nåväl. Det är svårt att köpa en sån översvallande kvalitetsförsäkring. Men däremot märks det tydligt vilken era som är ett sortsrättesnöre för de elva spåren. ”Sonic boom” är nämligen en ytterst försiktig, nutidsanpassad dos av typiskt potent hård rock (mellanslaget är väldigt medvetet) som för ungefär 30 år sedan gjorde fyra sminkade trynen från New York till superstjärnor.
Låtmaterialet är sällan sensationellt och den genomgående känslan blir ofta så trygg att den kan kallas hemtam. Det finns många antika inslag i exempelvis ”Never enough”, den Tommy Thayer-sjungna ”When lightning strikes” och ”Yes I know (nobody’s perfect)”, en opulent medelåldersboogie.
Medan Simmons ”Russian roulette” inte skulle ha varit helt malplacerad på ”Creatures of the night”.
Sammantaget är det ett oväntat vitalt uppvaknande av bandet Kiss. Ingen egentlig triumf och långt ifrån någon katastrof.
Bara bränsle nog att hålla pengahjulen rullande även under 2010-talet.