I ett av skivans starkaste spår liknas den begärliga kvinnan i texten vid en naturkraft. En beskrivning som också skulle passa Seattlegruppen till punkt och pricka.
Pearl Jam är en ensemble som står lite för sig själv, som vägrar låta sig styras av trender och yttre förutsättningar. En akt som hellre lierar sig med agendatyngda organisationer som Earth First och Wild Salmon Center än njuter av sin stjärnstatus på ett mer extrovert och självförhärligande sätt.
Det är helt enkelt ett band som aldrig nöjer sig med att bara existera och följa strömmen.
Denna energi visar sig redan från start på ”Backspacer”, gruppens nionde studio-cd efter debuten för 18 år sedan. Inledningen ”Gonna see my friend”, ”Got some”
och singeln ”The fixer” plockar raskt upp den punkrockigt uppkäftiga laddning­en från det föregående albumet, medan Eddie Vedder sjunger från tårna om att kämpa för det som en gång har gått förlorat. Efter den intensiva öppningen blir en standardrumlare som ”Johnny guitar”, eller en långsamt crescendobyggande ”Unthought known” , rena bagateller som varken väcker entusiasm eller upprördhet.
Låtarna där gruppen släpper allt vad elektricitet heter och i stället gräver i hemlandets bördiga countrymylla är desto bättre. ”Just breathe” skulle ha gjort sig bra på Vedders utmärkta soundtrack till den lika utmärkta filmen ”Into the wild”. Och ”The end” framförs med nervknutarna utanpå huden.
När den sistnämnda abrupt slutar i gastkramande tystnad är det som att för några sekunder befinna sig mitt i stormens öga.
Bästa spår: ”Got some”.