För oss som punktmarkerat Pete, förlåt, Peter Doherty med större besatthet än en paparazzi är det här inte helt nytt. Flera av låtarna från ”Grace/Wastelands” har hörts på demos, bootlegs och konserter.
Men först nu bildar dessa gamla ballader solodebuten.
Med bara producenten Stephen Street och briljanta brytningsfelet Graham Coxon i studion blir det Dohertys mest personliga album hittills. Det bär spår av allt som någonsin har betytt någonting under hans 30-åriga liv.
Artisterna Morrissey, Chas & Dave och Ray Davies. Fotbollsklubben Queens Park Rangers. Poeterna William Blake, Emily Dickinson och Thomas Chatterton. Filmerna ”Billy Liar”, ”Withnail & I” och ”O lucky man!”.
I synnerhet den sistnämnda. Förutom att music hall-stycket ”Sweet by and by” är en flört med Alan Prices soundtrack, för övrigt Peters favoritskiva, flyter artisten nästan ihop med huvudpersonen i filmen.
En hattprydd, vidögd romantiker på kollisionskurs med en tid som inte är för honom.
I ett moln av opiumrök och med en gulnad Dickens-roman i kavajfickan flyr Peter i stället tillbaka till en djupt romantiserad bild av flydda tiders England. Målet är som alltid att segla skutan Albion till Arcadia – ett drömland där cigaretterna växer på träd.
Musiken som uppstår på vägen är genial. Den dekadente dandyn fyller tomrummet efter Babyshambles pubslagsmålskomp med de bästa melodier och – framför allt – texter som lämnat hans penna sedan The Libertines.
”If you’ve lost your faith in love and music, oh the end won’t be long” sjöng han då. Lyckligtvis har han klamrat sig fast vid den tron.
BÄSTA SPÅR: ”Lady don’t fall backwards”.
Fotnot: Albumet släpps på onsdag men går redan nu att lyssna på på myspace.com/gracewastelands.