Animal collective har en produktionstakt som förvandlar den maniske Ulf Lundell till förtidspensionär. Trots detta piskar de upp en förbluffande förväntan inför sitt nionde studioalbum, som vore de bloggvärldens U2.
Öga närsynt nog att hitta till popbloggarna har kunnat läsa rafflande nyhetsartiklar om den fräcka kupp den vanvettigt efterlängtade skivan utsatts för. Före jul skickade en av bandmedlemmarna Brian Weitz ett mejl till ett knippe musikbloggar. Han var missnöjd med att bara två låtar från albumet läckt i förtid. Därför uppmanade han Messias-mässigt till digitalt illegal spridning av mästerverket på nätet.
En liten detalj, dock. Det var inte Brian som skickade mejlet, utan ett klåfingrigt fan som hackat sig in på skivbolaget Paw tracks mejl. Hoppsan sa, kidsen av idag.
Så, är ”Merriweather post pavilion” värd mil av ettrig pepp på forum världen över? Det enkla svaret på den frågan är ja.
Det är inte svårt att förstå dem som följer bandets varje steg med en nästan sektlik hängivenhet. För Baltimore-trion (eller hur många medlemmar de råkar vara just den här veckan) låter inte som några andra. I går, i dag eller i morgon. Musikens förankring i nuet är självklar och själfull, snarare än sökt.
I kalendern läser jag januari, men på den här skivan är det fint väder. Varudeklarationen säger ingenting om just detta, men jag kan här och nu ta på mig Sverker Olofsson-mustaschen och berätta att alla elva låtarna går att använda som solterapi. Jag kisar mot neo-psykedelia och de sötaste titlarna sedan The Thrills debutalbum. Smaka bara på ”In the flowers”, ”Summertime clothes” och ”Bluish”. Alltsammans låter närmast som The Zombies i en tidsmaskin på väg mot 2010. En inriktning jag välkomnar med glass, ballong och goa applåder.
Hur mycket jag än uppskattar orkesterns utflykter bland oljud och knas måste jag bekänna att jag blir allra lyckligast av dessa enkla, svalt försommar-doftande melodier. Animal Collective gör popmusik till någonting ungt, sexigt och ljusblått igen.