Insikten att det i år är hela tre decennier sedan gruppen släppte sitt debutalbum är lika omtumlande som lugnande.
Först och främst är det slående att Saxon alltjämt lyckas hålla sin väl balanserade blandning av heavy metal och rock’n’roll drägligt fräsch och levande. Och även om gruppen numera visar de karriärbärande tyska beundrarna samma blidkande bemötande som den på 1980-talet ägnade en popmetalhungrig publik i USA så går det att dra en konsekvent kvalitetstråd mellan jungfrufärden och ”Into the labyrinth”. Det är aktningsvärt om något.
Låt vara att den aktuella repertoarens mer pampiga inslag – som ”Battalions of saints” eller ”Valley of the kings” – av producenten Charlie Bauerfeind (Hammerfall, Helloween med flera) injicerats aningen för många germanska svällsteroider, men det är också i nämnda stycken materialet reser sig över det förväntade och därmed imponerar.
Desto mer bekymmersamt är då att de renodlade rockinslagen så ofta går på tomgång. Singelspåret ”Live to rock” verkar formulerad enligt en grundkurs i rutingung, ”Protect yourselves” lockar visserligen med rimlig tyngd och inte så mycket mer, medan valet att avrunda med en lojbluesigt opluggad version av ”Killing ground”-spåret ”Coming home” snarare oroar än dämpar.
Dessa klara motsättningar mellan dävet och inspirerat gör därmed veteranernas 18:e studioverk till en i högsta grad söndrad skapelse – och betyget här ovan är långtifrån satt utan vånda. Men de stunder då Biff Byfords manskap låter metalåskan dundra är likväl laddade nog att räcka till helvetet tur och retur.
Så länge hjulen rullar fritt ligger vägen öppen för Saxon.
Bästa spår: ”Demon Sweeny Todd”.