Är det inte konstigt att någon så alldaglig som Dido sålt 21 miljoner exemplar av sina två första album? Hennes stil är ungefär lika uppmärksamhetskrävande som damm och rösten är inte heller särskilt speciell, förutom den där konstiga bubblan i halsen. Självklart är det texterna Dido vinner lyssnare på. Sorgsna dagböcker om stor saknad, skuld och ånger som faktiskt tjänar på hennes brittiskt dämpade stil och små gester. Är man inte på snyfthumör så är ”Safe trip home” obeskrivligt tråkig, men en perfekt skiva för den som hatar teatrala överspel men ändå behöver gråta ut.
Bästa spår: ”Never want to say it’s love”.