Kanske handlar det om att ha ett intensivt, nästan dåraktigt intresse.
Kanske måste man vara Larry "Ratso" Sloman för att älska varenda sekund av dubbelskivan.
I texthäftet skriver "Ratso" bland annat att han lätt skulle kunna lyssna igenom ett helt album med olika versioner av låten "Mississippi". På den nivån är det.
Den alternativa och oasfalterade serpentinvägen bredvid Dylans officiella karriär är ofta lika intressant som "Highway 61 revisited". Det finns en anledning till att boxen "Bootleg series vol.1–3" blivit en bärande vägg i Dylans diskografi.
"Tell tale signs", med material som spelades in mellan 1989 och 2006, innehåller inget ovärderligt, arkekologiskt fynd som "Blind Willie McTell". Musiken består mest av alternativa studioversioner av redan utgivna låtar.
Man kan dock hacka fram guld i form av några bländande "Oh mercy"- eller "Time out of mind"-outtakes, däribland "Red river shore".
Och "'Cross the green mountain" – Dylans åtta minuter långa gravpsalm om det amerikanska inbördeskriget till filmen "Gods and generals" – är en uppenbarelse som fortfarande tvingar ner det mesta på knä.
Bästa spår: "'Cross the green mountain".