Mer mollstämt och sång på ”bara” två språk: svenska och engelska.
Annars har inte mycket förändrats i Lalehs uttryck.
Det är samma gitarrbaserade och sällsynt melodiösa vispop som på debuten.
Skillnaden är att det ligger ett slags sorgeflor över hela skivan.
Att det finns starka låtar på ”Prinsessor” bevisas av att jag kommer ihåg flera av dem från när jag hörde dem på Trädgårdsföreningen i Göteborg i somras.
Den som starkast träder fram är ”Call on me”. En sjungande längtan efter någon sorts tvåsamhet i olycklig reggaetakt.
Lalehs genombrott för två år sedan kan egentligen hittills bara jämföras i slagkraft med Håkan Hellströms och Anna Ternheims det här decenniet.
Men för ungefär samma saker som hon har hyllats för – mångsidigheten, lekfullheten, det dramatiska tilltalet – har andra kritiserat.
Jag är ambivalent.
På pappret föredrar jag en expressiv Laleh som hyllar sin mamma (”Mamma” på skivan) än en opersonlig och krystat introvert Anna Ternheim.
I alla fall på en scen.
Hemma, alldeles för mig själv, skulle ”Prinsessor” aldrig hamna i stereon.
Bästa spår: ”Call on me” och ”Step on you”.