Hur lång tid överlever en Idol-stjärna som inte heter Darin?
Två album? Tre?
Det återstår att se.
Vad jag vill komma till är att ingen verkar veta vad de ska göra med Agnes uppenbara talang och starka röst. Inte skivbolaget, inte låtskrivarna, inte producenterna, inte ens Agnes själv. Inga bakom projektet verkar ens prata med varandra.
För den viktigaste frågan – vart tog personligheten vägen? – saknar fortfarande ett bra svar.
Utan en egen identitet och ett eget uttryck riskerar Agnes att bli lika långlivad som Natalie Imbruglia. Trots att man här, bland alla ängsliga poplåtar, ibland kan skymta en ambition att vilja bli ett svenskt svar på r’n’b-ikonen Beyoncé.
Att varenda jävla låt vill ligga med så många kommersiella radiostationer som möjligt ger givetvis stora vinster på kort sikt.
Men det håller inte i ett längre perspektiv. Det bygger inte en lång karriär.
Som bruksmusik för barn är ”Stronger” givetvis, well, ok. Och covern på ”Somewhere down the road” är riktigt imponerande.
Men vad säger det om de inblandade producenterna och låtskrivarna att gammalt Barry Manilow-smör gör det starkaste intrycket?
Ni kan fylla i valfritt adjektiv här: Bästa spår – ”Somewhere down the road”.