Det är mörkt och lågmält i den här lundakvartettens värld, precis som det brukar. Väldigt få onödiga toner tas, gitarrer hamrar försiktigt och Mattias Friberg är så långt från en wailande r’n’b-sångare som det bara går. Han litar på att orden, i kombination med de makligt plockande melodierna ska göra hela jobbet. Vilket ofta lyckas, och i de stunderna hittar stor skönhet in i Loghs dystra värld.
I andra moment känns Loghs tredje album mest som ett surrogat till Sonic Youth i sin mest återhållna form, om än ett ovanligt habilt sådant.