Vi hörde den en enda gång, framförd live på en stökig grammisgala.
Men lik förbannat:
När ”Dom andra” en månad senare dök upp som singel kändes låten som en gammal bekant. Som en sång man kunde utantill. Som en evergreen.
Stort.
Men hör här nu:
Det rent djävulska är att Kent hade kunnat nå exakt samma effekt med ytterligare fem-sex spår från detta femte album.
Majestätiska ”Sundance kid”, euforiskt discorock-svängiga ”Pärlor”, ”Fade to grey”-parafrasen ”Kärleken väntar” (ja, ni minns väl Visage?), på en gång tuffa och vemodiga ”Socker” blueshymnen (!) ”Elite” och Titiyo-duetten ”Duett” fungerar likadant.
De bärs fram av melodier och slingor så fruktansvärt starka att de omedelbart känns som...ja, klassiker.
Lägg därtill sällsamma visan ”Sverige”, med Jojje Wadenius på gitarr lika knivskarp som en diamant slipad i Palm Springs. Runt den hemlandsbetraktelsen reser sig inledningsvis en del frågor. Men när man förstått att ”Sverige” är djupt menad och inte alls ironisk, ens för ett ögonblick, växer den till ett av de vackraste utropstecknen på hela skivan.
”Vapen & ammunition” är alltså ännu ett mäktigt avtryck i tiden. Den har kanske inte samma enhetliga kraft och emotionella tyngd som ”Isola”, själva polstjärnan i Kents universum, men de enskilda topparna är faktiskt ännu högre.
Så är det också ett påfallande låtorienterat album. Influenserna från ohippa åttiotalsikoner som Simple Minds, U2 och varför inte Big Country må vara tydligare än någonsin, och arrangemangen må vara de hittills mest fantasifulla - tonvikten ligger ändå vid melodierna. Det är en rak och förhållandevis enkel platta.
Det är en utveckling i alla fall jag välkomnar. Ytterligare ett album byggt på episka stämningar och storslagna sound hade lätt kunnat bli...ska vi säga ansträngt.
Också i sitt berömda texthäfte verkar Jocke Berg ha strävat efter att skala av och förenkla. Formuleringarna är fortfarande sinnrika, men han vinnlägger sig samtidigt om att vara tydlig. Särskilt i ett par frätande uppgörelser med den ytlighet och den rena idioti som upphöjts till Gud i det avtrubbade folkhemmet.
Så var är det femte plustecknet? Jag vet inte. Jag har velat fram och tillbaka och kommer kanske att få ångra min snålhet. Men jag kan inte riktigt komma runt intrycket att det i något enstaka spår, till exempel ”FF”, saknas tillbörligt driv.
I vilket fall kan vi nu konstatera att Kent är ett av de bästa svenska rockband som någonsin funnits.
Om inte det allra bästa.
Stora ord.
Men hur många andra blågula grupper kan du räkna upp som i en enda följd spelat in fem album av samma förkrossande kaliber som ”Kent”, ”Verkligen”, ”Isola”, ”Hagnesta Hill” och nu denna nya knockout?
Ebba Grön? Nationalteatern? Wilmer X? Nomads? Eldkvarn? Imperiet?
All respekt, verkligen.
Men inte ens de odödliga banden har upprätthållit en lika hög standard under så lång tid. Inte ens de kan stoltsera med en lika solid body of work.
Så jag säger det igen:
Kent är ett av de bästa svenska rockband som någonsin funnits. Om inte det allra bästa.