BOB DYLAN
Love and theft
rock (Columbia/Sony)
Man borde ju ha lärt sig.
Man borde ju veta vid det här laget att Bob Dylan aldrig, eller i alla fall väldigt sällan, gör vad som förväntas av honom.
Ändå gick jag och trodde på ännu ett verk lika mångbottnat, mörkt och mäktigt, lika sammanhållet och producerat, som förra albumet, 1997 års redan klassiska ”Time out of mind”.
Givetvis kommer något helt annat. Mannen som vid fyllda 60 fortfarande benhårt håller fast vid devisen ”don’t look back” tar en helt annan väg på ”Love and theft”, en mer avskalad och spretig sådan.
Samtidigt som han inte tittar bakåt, tittar han faktiskt emellanåt längre bakåt än någonsin. För den här plattan, Dylans fyrtiotredje (!), handlar framför allt om hans egna musikaliska rötter, de som går tillbaka till ”the days before rock’n’roll”.
Till en början låter somliga av dessa utflykter i rockabilly, country, blues och gammal swingjazz egendomligt lättvindiga, särskilt som de presenteras i en produktion, signerad Jack Frost, som har väldigt lite att göra med Daniel Lanois omsorgsfullt skulpterade sound på ”Time out of mind”. Här är det rakt och enkelt, rentav ”live i studion”-känsla, vilket förstås delvis har att göra med att Dylan använder sitt vid det här laget väl intrimmade turnéband, med bland andra Larry Campbell och Charlie Sexton på vässade gitarrer. En känsla som knappast dämpas av att självaste Augie Meyers, mest känd som Doug Sahms ständige och ständigt svängande sidekick, sitter in vid orgeln.
Och sångerna smyger sig på. En på ytan tämligen standardiserad rockabillystänkare som öppningslåten ”Tweedle dee & tweedle dum” eller ”The groom’s still waiting at the altar”-manglande bluesrockern ”Lonesome day blues” blottar efter hand ett finstilt, finlirande groove som är rätt svårt att värja sig ifrån.
”Mississippi”, som Dylan skrev till ”Time out of mind” men som föll bort och i stället blev den solklara höjdpunkten på Sheryl Crows senaste album, är med här, i en nyinspelad version. Sävligare, kantigare, mer vemodig än i Crows tappning och gillar man den kan det till en början tyckas som att Dylans sparsamma sätt att knarra fram den magnifika texten om tvivel, ånger och vädjande kärlek är slöseri med stora melodier men efter hand kryper andra kvaliteter fram, det blir nästan en helt annan låt.
Dylan som crooner, en roll han tar sig i vispande swingjazziga nummer som ”Bye and bye” och ”Moonlight”, känns mindre angelägen och inte heller en rutinblues som ”Cry a while” förmår att riktigt engagera.
Men trots att detta i mina öron inte låter som något av de ”stora” Dylan-albumen innehåller det ändå åtminstone två av hans starkaste låtar på senare år.
”High water (for Charley Patton)” är en mäktig svärtad blues med hetsigt rasslande voodoorytmer och intrikat plockande banjo, och snudd på ”Highway 61”-hisnande lyrik. Uråldrig i formen men ändå, på nåt vis, högst samtida.
”Sugar baby”, finalnumret, är också den finaste stunden på ”Love and theft”. Stämningsmässigt det enda spåret som riktigt tydligt knyter an till ”Time out of mind”. En ballad, akustiskt dallrande, med Meyers dragspel ömsint målande i bakgrunden och alla som påstår att Dylan inte kan sjunga längre borde lyssna.
Efter en resa genom Darktown, där människorna släpar sig vidare, bärande på minnen de egentligen inte orkar leva med, där lyckan ständigt hänger på en skör tråd, når vår sångare sista refrängen:
”Sugar baby, get on down the line, you ain’t got no sense no how/You went years without me, might as well keep goin’ now”.
Sättet Bob Dylan väser fram de raderna på är faktiskt anledning nog att lägga pengar på den här skivan.
Love and theft
rock (Columbia/Sony)
Man borde ju ha lärt sig.Man borde ju veta vid det här laget att Bob Dylan aldrig, eller i alla fall väldigt sällan, gör vad som förväntas av honom.
Ändå gick jag och trodde på ännu ett verk lika mångbottnat, mörkt och mäktigt, lika sammanhållet och producerat, som förra albumet, 1997 års redan klassiska ”Time out of mind”.
Givetvis kommer något helt annat. Mannen som vid fyllda 60 fortfarande benhårt håller fast vid devisen ”don’t look back” tar en helt annan väg på ”Love and theft”, en mer avskalad och spretig sådan.
Samtidigt som han inte tittar bakåt, tittar han faktiskt emellanåt längre bakåt än någonsin. För den här plattan, Dylans fyrtiotredje (!), handlar framför allt om hans egna musikaliska rötter, de som går tillbaka till ”the days before rock’n’roll”.
Till en början låter somliga av dessa utflykter i rockabilly, country, blues och gammal swingjazz egendomligt lättvindiga, särskilt som de presenteras i en produktion, signerad Jack Frost, som har väldigt lite att göra med Daniel Lanois omsorgsfullt skulpterade sound på ”Time out of mind”. Här är det rakt och enkelt, rentav ”live i studion”-känsla, vilket förstås delvis har att göra med att Dylan använder sitt vid det här laget väl intrimmade turnéband, med bland andra Larry Campbell och Charlie Sexton på vässade gitarrer. En känsla som knappast dämpas av att självaste Augie Meyers, mest känd som Doug Sahms ständige och ständigt svängande sidekick, sitter in vid orgeln.
Och sångerna smyger sig på. En på ytan tämligen standardiserad rockabillystänkare som öppningslåten ”Tweedle dee & tweedle dum” eller ”The groom’s still waiting at the altar”-manglande bluesrockern ”Lonesome day blues” blottar efter hand ett finstilt, finlirande groove som är rätt svårt att värja sig ifrån.
”Mississippi”, som Dylan skrev till ”Time out of mind” men som föll bort och i stället blev den solklara höjdpunkten på Sheryl Crows senaste album, är med här, i en nyinspelad version. Sävligare, kantigare, mer vemodig än i Crows tappning och gillar man den kan det till en början tyckas som att Dylans sparsamma sätt att knarra fram den magnifika texten om tvivel, ånger och vädjande kärlek är slöseri med stora melodier men efter hand kryper andra kvaliteter fram, det blir nästan en helt annan låt.
Dylan som crooner, en roll han tar sig i vispande swingjazziga nummer som ”Bye and bye” och ”Moonlight”, känns mindre angelägen och inte heller en rutinblues som ”Cry a while” förmår att riktigt engagera.
Men trots att detta i mina öron inte låter som något av de ”stora” Dylan-albumen innehåller det ändå åtminstone två av hans starkaste låtar på senare år.
”High water (for Charley Patton)” är en mäktig svärtad blues med hetsigt rasslande voodoorytmer och intrikat plockande banjo, och snudd på ”Highway 61”-hisnande lyrik. Uråldrig i formen men ändå, på nåt vis, högst samtida.
”Sugar baby”, finalnumret, är också den finaste stunden på ”Love and theft”. Stämningsmässigt det enda spåret som riktigt tydligt knyter an till ”Time out of mind”. En ballad, akustiskt dallrande, med Meyers dragspel ömsint målande i bakgrunden och alla som påstår att Dylan inte kan sjunga längre borde lyssna.
Efter en resa genom Darktown, där människorna släpar sig vidare, bärande på minnen de egentligen inte orkar leva med, där lyckan ständigt hänger på en skör tråd, når vår sångare sista refrängen:
”Sugar baby, get on down the line, you ain’t got no sense no how/You went years without me, might as well keep goin’ now”.
Sättet Bob Dylan väser fram de raderna på är faktiskt anledning nog att lägga pengar på den här skivan.
Håkan Steen
Publicerad: 2001-09-07
Sök recensioner
Musik
Autolista: Musik (10 artiklar)
Klick!
Autolista: Klick! (10 artiklar)
Kändischatt
Autolista: Kändischatt (5 artiklar)
Film
Autolista: Film (10 artiklar)
Tv
Autolista: Tv (10 artiklar)
Scen
Autolista: Scen (3 artiklar)
- MMS/SMS
- 71000
- E-post
- 71000@aftonbladet.se
- Telefon
- 08-411 11 11