Låt oss få det överstökat på en gång:
Svaret är nej.
Sahara Hotnights lyckas inte matcha sin formidabla femplusbomb till debut, ”C’mon, let’s pretend”.
En sån skiva gör man bara en gång – och man gör det vid första försöket.
Sen blir man kanske bättre – artisterna brukar i alla fall tycka det själva – men ingen har någonsin lyckats konservera den rastlösa iver, den storögda glupskhet och den unga, extatiska övertygelsen om att allt är möjligt som får de stora debuterna att lysa så skimrande vackert och trovisst.
Med det ingalaunda sagt att ”Jennie Bomb” är misslyckad.
Motsägelsefullt nog tycker jag tvärtom att Robertsforskvartetten, sett till de pressande omständigheterna, gjort en mycket värdig uppföljare.
Framförallt imponerar attityden.
De verkar liksom bara ha struntat i förväntningarna och helt odramatiskt knallat in i studion och spelat in tretton nya Sahara Hotnights-låtar.
Rakt.
Enkelt.
Utan så kallade krusiduller.
När hela världen sitter och väntar på underverk är det inte bara cool att inta en så avslappnad hållning.
Det är enastående starkt.
Men man kanske blir så av att lyssna på punk. Det var, tycker jag dessa inspelningar visar, ingen tillfällighet att de knappt tjugoåriga tjejerna började spela Undertones ”Teenage kicks” förra sommaren – och sedermera la den som b-sida till första singeln härifrån, ”On top of your world”.
De tycks under året som gått ha hårdpluggat den allra uppkäftigaste delen av rockhistorien. ”Jennie Bomb” är en stenhård skiva. Larmig. Ruffig. Några gånger, till exempel i skoningslösa ”Fall into line”, tuggar Maria Andersson och Jennie Asplund som självaste Ron Asheton – från Stooges – med gitarrerna. Snudd på hypnotiskt – och garanterat inget för morsgrisar.
På samma gång har nye producenten Chips Kiesbye, gitarrsluggern i Sator, faktiskt lyckats framhäva fler nyanser än på debuten. Det lät inte så vid de första genomlyssningarna, antagligen för att jag då var så upptagen med att häpna över hur tuff man kan vara fast man kommer från Robertsfors, men här finns en annan dynamik; tydligare melodier, mer variationer i ljudbilden och fler stämningslägen. I mitt absoluta favoritspår ”Fire alarm” – vid sidan av ”Quite a feeling” det mest catchy Hotnights gjort – finns till och med underströmmar av vemod.
Maria Anderssons sång är även den tydligare accentuerad – och det är bra det. För med sin närmast maniska närvaro, och sin förmåga att spotta ur sig fraserna med exakt rätt sorts up yours-pondus, är hon Sveriges bästa rocksångerska. Nu börjar det låta som att hon förstår det själv också.
Den vildaste aptiten må ha avtagit – men Sahara Hotnights regerar fortfarande.