- Aftonbladet A-Ö
- Aftonbladet shop
- Allt om Stockholm
- Barn
- Big Rock Show
- Bil
- Bildspel
- Blogg
- Bloggportalen.se
- Bostad & inredning
- Brud & bröllop
- Börs
- Charter
- Debatt
- Ekonomi
- Facebook Aftonbladet
- Filip & Fredrik
- Film
- Flygresor
- Fotboll
- Golf
- Hemmasnickare
- Hockey
- Horoskop
- Hälsa
- Jobbet
- Jobbresan
- 181 kvinnor
- Klick!
- Klimathotet
- Kolumnister
- Korseld
- Kultur
- Kustväder
- Laul Talking
- Ledare
- Lediga jobb
- Lets Dance
- Levande Historia
- Matkasse
- Melodifestivalen
- Mobil
- Motor
- Musik
- Mustaschkampen
- Mål för mål
- Nederbördskarta
- Nöjesbladet
- Nöjesbladet Film
- Nyheter
- Oj, vilken vecka!
- Plus
- Poker
- Politikerkollen
- Power Play
- Quiz
- Relationer
- Resguider
- Resa
- Rockbjörnen Live
- S24
- Schulman Show
- Senaste nytt
- Sista minuten
- Skolgranskning
- Sofis mode
- Spel & odds
- Sportbladet
- Stora bloggpriset
- Svenska Hjältar
- Sök jobb
- Trav365
- V75
- Twitter Aftonbladet
- Viktklubb.se
- Vi gillar olika
- Väder
- Världen direkt
- Wellness
- Wendela
THE NOMADS
Up-tight
rock (White jazz/House of Kicks/MNW)
Nej, det här är ingen stor återkomst. Nomads har nämligen aldrig varit borta. Påståendet att de närmast föregående plattorna varit halvmesyrer är inget annat än revisionism och historieförfalskning. Seattle-producerade ”Powerstrip” kanske inte levde upp till de högt ställda förväntningar man kunde ha när världens bästa svenska rockband rest till dåtidens rock-mecka, men ”Big sound 2000” var – med sitt smala, vita, MC5-inspirerade ljud – otroligt mycket bättre än vad de flesta förstod.
Så ”Up-tight” är egentligen bara ännu en förträfflig Nomads-platta. Lättare att ta till sig kanske, eftersom produktionen är fetare och låtarna något mer direkta (i en bättre värld skulle en handfull av de här tretton spåren kunna bli hits) men Solna-kvartetten har alltid haft det här drivet, den här pondusen och den här instinktiva förståelsen för hur man sätter fyr på krut såna som New York Dolls, Heartbreakers och Richard Hell lämnat efter sig.
Själv tycker jag det är särskilt roligt att låtskrivaren och sångaren Nix Vahlberg åter ger utlopp för det vemod han inte alltid vill erkänna att han besitter men ändå är så bra på att uttrycka. Hör ”I can’t wait forever”. Den träffar känslosträngar den här sortens musik sällan siktar mot.
Jag skulle också vilja hylla Nix sånginsats på ”Up-tight”. Att Hasse Östlund är landets grymmaste gitarrist och verkar kunna krama vilka oljud som helst ur sina glödande strängar är bekant sedan tidigare, men Nix insatser vid mikrofonen uppmärksammas sällan. I den mån det sker heter det att han inte kan sjunga alls. Jag tycker tvärtom att hans uppkäftiga, sjaviga snäsanden passar utmärkt till rå, hårdkokt rock ’n’ roll. Det låter ju så coolt och så tufft. Och jag tror aldrig han gjort det bättre än här, i sånger som ”Crystal ball”, ”Top alcohol” och ”My finest hour”.
”Uptight” är precis så bra som det anstår ett rockalbum som släpps på måndag – på tioårsdagen av evige hjälten Johnny Thunders tragiska död i New Orleans.
Up-tight
rock (White jazz/House of Kicks/MNW)
Nej, det här är ingen stor återkomst. Nomads har nämligen aldrig varit borta. Påståendet att de närmast föregående plattorna varit halvmesyrer är inget annat än revisionism och historieförfalskning. Seattle-producerade ”Powerstrip” kanske inte levde upp till de högt ställda förväntningar man kunde ha när världens bästa svenska rockband rest till dåtidens rock-mecka, men ”Big sound 2000” var – med sitt smala, vita, MC5-inspirerade ljud – otroligt mycket bättre än vad de flesta förstod.Så ”Up-tight” är egentligen bara ännu en förträfflig Nomads-platta. Lättare att ta till sig kanske, eftersom produktionen är fetare och låtarna något mer direkta (i en bättre värld skulle en handfull av de här tretton spåren kunna bli hits) men Solna-kvartetten har alltid haft det här drivet, den här pondusen och den här instinktiva förståelsen för hur man sätter fyr på krut såna som New York Dolls, Heartbreakers och Richard Hell lämnat efter sig.
Själv tycker jag det är särskilt roligt att låtskrivaren och sångaren Nix Vahlberg åter ger utlopp för det vemod han inte alltid vill erkänna att han besitter men ändå är så bra på att uttrycka. Hör ”I can’t wait forever”. Den träffar känslosträngar den här sortens musik sällan siktar mot.
Jag skulle också vilja hylla Nix sånginsats på ”Up-tight”. Att Hasse Östlund är landets grymmaste gitarrist och verkar kunna krama vilka oljud som helst ur sina glödande strängar är bekant sedan tidigare, men Nix insatser vid mikrofonen uppmärksammas sällan. I den mån det sker heter det att han inte kan sjunga alls. Jag tycker tvärtom att hans uppkäftiga, sjaviga snäsanden passar utmärkt till rå, hårdkokt rock ’n’ roll. Det låter ju så coolt och så tufft. Och jag tror aldrig han gjort det bättre än här, i sånger som ”Crystal ball”, ”Top alcohol” och ”My finest hour”.
”Uptight” är precis så bra som det anstår ett rockalbum som släpps på måndag – på tioårsdagen av evige hjälten Johnny Thunders tragiska död i New Orleans.
Per Bjurman
Publicerad: 2001-04-20
- MMS/SMS
- 71000
- E-post
- 71000@aftonbladet.se
- Telefon
- 08-411 11 11