DI LEVA
Älska


pop  (Metronome/Warner)

Det blev Thomas Di Levas stora år i fjol, tack vare en fantastisk singel i ”Miraklet”, enormt framgångsrika samlingsalbumet ”För Sverige i rymden” (nu uppe i närmare 140 000 sålda exemplar), ett triumftåg till sommarturné och ett lyckligt massmöte på Globen i Stockholm i december.
Men då mannen bara kom upp med en ny låt, nämnda ”Miraklet”, kan konstateras att succén handlade om publiken snarare än artisten. Sverige var, efter nästan 20 år av tillvänjning, äntligen redo att släppa in popvisionären från Gävle i de folkkäras exklusiva skara.
Dock antydde ”Miraklet”, såväl som nya men indragna singeln ”Vi får vingar när vi älskar”, att Di Leva hittat en ny guldåder i sitt låtskrivande, efter förra, jämförelsevis ojämna albumet ”Jag är du”.
Och ”Älska” är tveklöst en genuint harmonisk platta, flödande av en upp över öronen förälskad stämning. Precis som vanligt värmer det att lyssna på Di Leva. Känn bara på intensiteten i ”Explosion” eller skönheten i ”Jag ger mitt hjärta”. Och nog häpnar jag en smula över att vår kosmiske man valt en Icehouse-låt som en av sina sällsynta covers, icke desto mindre är ”Man av färger” (”Man of colors” i original) ett av plattans starkaste moment, egendomligt självklar i sammanhanget.
Vad som saknas är några doser dynamik och spänning. Det som gjorde exempelvis ”Vem ska jag tro på” och ”Rymdblomma” till stora svenska album var i mycket en musikalisk nyfikenhet och produktionsmässig leklusta, men ”Älska” låter mest bara som ännu en omgång ”Di Leva-musik”. Dessutom ofta tämligen mjuk och följsam sådan. Plattan ruskar om lite för sällan. Där det faktiskt även på ”Jag är du” fanns dramatik och attack glider väl mycket här omkring på väl mjuka, väl rosafärgade bomullsmoln.
Delvis på grund av texterna. Där Di Leva tidigare alltid effektivt lyckats spränga in sanningar mitt i det vanliga tugget om solar, själar, änglar, regnbågar och stjärnor känns somligt här bara som tomma ordflöden. Di Leva-ord till Di Leva-musiken.
Visst är det bra, det här också.
Men vi hade ju hoppats på mirakel.
Håkan Steen
Publicerad: 2000-02-25