MAURO SCOCCO
Tillbaks till världen


pop  (Diesel)

Det finns de som kommer att påstå att Mauro Scocco förvandlats till Bo Kaspers Orkester på detta femte soloalbum.
Tro dem inte.
Han har justerat sitt anslag en smula, skalat av den patenterat luxuösa ljudbilden och givit sin musik en ledigare, mer live-orienterad framtoning. Det låtare enklare, rakare, varmare och vid något enstaka tillfälle kanske denna försiktiga nydaning innebär att ”Tillbaks till världen” soundmässigt, och möjligen också i fråga om arrangemangen, hamnar i närheten av det Bo Kaspers ägnade sig åt på ”I centrum”.
Men i grund och botten är Mauro fortfarande Stockholms Mick Hucknall. En vit soulboy som har ont i hjärtat och sjunger sorgsna ballader om hur mycket han saknar sin vackra flicka.
Och jag tycker han fungerar utmärkt i denna nya, lätt korrigerade inramning. Det är mer liv i den här skivan än någon annan han släppt, mer energi och... ja, ”feeling”. Att det kan finnas likheter med samtidens populäraste norrlänningar har jag väldigt svårt att uppröras över. Ibland låter han som Orup också. Det är inget problem det heller.
Låtmässigt är ”Tillbaks till världen” en stor triumf. Struttiga, bossa-färgade ”Inget är gratis” och det trubbiga titelspåret hade man klarat sig utan, men övriga tio nummer har den nu 37-årige stockholmaren skrivit med sin mest välvässade penna.
”En ensam man”, en svepande ballad med drag av både Prince och Harold Melvin & The Bluenotes, framstår som något av det starkaste han någonsin komponerat. Den mäktiga refrängen formligen suger andan ur mig.
Stillsamma ”Tvärs över mitt hjärta”, aningen countryanstrukna (!) ”Återvändsgränd” och schlagerfärgade ”Hjärtat dröjer sig kvar” – den tydligaste Orup-flirten – är ytterligare tre snuttefiltar för den melankoliska delen av Scocco-publiken, medan slappt svängiga ”Kom igen”, med en rätt bedårande Lisa Nilsson i rollen som duettpartner, lär träffa hårdast på dansgolven.
”Allt är till salu” har textmässiga brister – Scocco har helt rätt i att han inte är något vidare på samhällskommenterande lyrik – men räddas av de vrålsnygga discostråkarna och Ayos stentuffa rap-parti.
Beklagligt att Mauro Scocco ska lida av sådan förlamande stage fright. När han nu verkligen bemödat sig om att levandegöra sitt uttryck hade det varit väldigt spännande att se honom live.
Per Bjurman
Publicerad: 1999-10-08