THOMAS DI LEVA
För Sverige i rymden


pop  (Metronome/Warner)

Ofta handlar samlingsalbum bara om att skivbolagen genom lätt ompaketering lurar folk att köpa låtar de redan har en gång till.
Men en samling som görs med omsorg och kärlek kan bli något helt annat.
En bra samling är ett svårslaget sätt att definiera en artist. Ofta betydligt bättre än en box, som lätt blir oöverskådlig.
En välvald samling förmår sätta in saker i sitt sammanhang, dra linjer, visa på inflytande. Och har vi att göra med en framgångsrik popartist som hållit på ett tag är en bra samling ofta en klockren partyplatta också, tack vare mängden hits.
”För Sverige i rymden” är precis en sådan samling. 16 strategiska nedslag i en av den svenska pophistoriens mest fascinerande karriärer.
Thomas Di Leva surfar omkring hej vilt i kronologin, spränger in 14 år gamla minigenombrottssingeln ”Kom till mig” mellan mer spejsade 90-talsnummer som ”Everyone is Jesus” och ”Själens krigare”, men visar på så vis med vilken konsekvens han verkat. Skivan sitter väldigt väl ihop, låter nästan aldrig daterad, trots att den kastar sig från tidiga, sparsmakade ”Två på skilda håll” till den rökelsedoftande ”Regnbågsdiamant” från senaste albumet ”Jag är du”.
Allt som kärleksprofeten från Gävle släppt ifrån sig har inte varit lysande. Han har heller aldrig brytt sig särskilt mycket om om att dölja sina influenser från främst Bowie och 60-talets psykedeliska pop. Ändå känns hans musik helt unik, ständigt nyfiken, påhittig och totalt orädd, ständigt flera kliv in på stigar de flesta inte vågar trampa av rädsla att bli kallade pretentiösa eller rentav patetiska. Di Leva är en av väldigt, väldigt få artister som kan döpa en låt till ”Söta lilla blomma” och komma undan med det.
Att han bara genom sin uppenbarelse fortfarande lyckas provocera folk att skrika ”jävla bögjävel!” får självklart också betraktas som en kvalitet.
Men, och nur är vi där igen, framförallt handlar det om låtar.
Spår som ”Naked number one” och ”Dansa din djävul” hör till det senaste decenniets mest begåvade svenska pop.
Och öppningen här är ingenting annat än klassisk: helt nya balladen ”Miraklet” (genialt byggd på en av rockhistoriens bästa ackordgångar, den från ”Knocking on heaven’s door”) följd av saliga allsångshymnen ”Vi har bara varandra” och ”Vem ska jag tro på”, låten som blev Di Levas första steg in den bredare publikens hjärtan.
Att döma av ”Miraklet” lär han kunna bli kvar där ett bra tag till.
Håkan Steen
Publicerad: 1999-05-28