
Även de unga och moderna blir gamla.
De gånger
Johan Kinde tar fasta på den bittra sanningen framstår
Lustans Lakejers oväntade återförening som ett av ytterst få riktigt angelägna och välmotiverade comebackförsök Sverige sett.
Många i återkomstbranschen tenderar att slänga in vilka lösa trådar som helst på banan, men Kinde vinnlägger sig verkligen om att koppla ihop det sena nittiotalets Lustans med det tidiga åttiotalets och när "Åkersberga" lyckas är den en konsekvent fortsättning på "Uppdrag i Geneve" och "En plats i solen".
Vi möter samma människor igen, men de är nu femton år äldre och det som var sval skönhetsdyrkan och luxuösa kittlingar har blivit leda, uppgivenhet och till och med ångest.
Inledande esset "En kvinnokarls död" är det bästa exemplet, men den döende dandyns tunga suckar ekar även i "För njutningen, för spänningen", "Begäret har förgiftat mitt blod" och "Kylan ligger över hela stan".
De hör till de starkaste nummer Kinde överhuvudtaget skrivit.
Som samhällsobservatör lyckas Åkersbergas
Bryan Ferry inte riktigt lika bra. Uppsåtet är säkert det bästa och någon gång - som i "Cynisk" - rör han faktiskt upp dammet i ruinerna av det raserade folkhemmet. Men ofta känns den sortens ord främmande i Kindes mun. Han klarar inte riktigt att hantera dem. Formuleringarna blir stela och kantiga.
Musiken följer ungefär samma mönster. I vemodiga ögonblick målar Kinde och parhästen
Tom Wolgers med distinkta Lustans-färger. Det låter precis som ska göra om ett åldrande Lustans Lakejer. Men när temperamentet skiftar grumlas fokus och den personliga tonen går förlorad (även om
New Order-kopplingen i "Vackra djur" är rätt förtjusande)
Sammantaget får "Åkersberga"- en jävla titel, för övrigt - ändå beskrivas som en bra mycket värdigare återkomst än det fanns anledning att hoppas på.
Under comeback-turnin för några år sedan gjorde de ju, som något slags jovialisk new romantics-version av
Bröderna Lindqvist, våld på allt Lustans Lakejer en gång stod för.
Här hedrar de minnet av sig själva.
Per Bjurman