|
|
|
|
|
Det handlar om en nyfikenhet som aldrig får dö. Att alltid, alltid vilja veta mer. Barflugan har varit på spaning efter den sprit som flytt.  Sociologer och historiker må forska i kroglivet på Bellmans tid, eller filosofera kring 1900-talets barer. Men Barflugan skulle denna vecka lite lagom och rimligt samtidsarkeologiskt vilja blicka tillbaka på 90-talet. Och dess signifikanta krogar.Nog är det lika trevligt som fascinerande att kunna svinga en bägare på 578 år gamla Zum Fransiskaner även under 90-talet och visst kan man gå på ”Vickan” och försöka drömma sig tillbaka till då såväl kronprins Carl Gustaf som Christer Lindarw var stammisar där på sjuttiotalet. Men ännu mer fascinerande – om än dumdristigt – är det ju att försöka sortera ut vad som betytt något för våra krogvanor under 90-talet och spekulera i vad som kommer att anses ”typiskt 90-tal” när dagens tjugo- och trettionånting-människor berättar krogminnen för barnbarnen i framtiden. I slutet av 80-talet var ju Stockholm fortfarande just den öststatsaktiga krogöken – med några få undantag – som utlänningar gärna fortfarande inbillar sig att vår huvudstad är. De två tv-kanalerna slutade sända vid 22.35 och fem minuter senare släcktes det i så gott som vartenda stockholmskt fönster och stan låg öde. Och de som till äventyrs faktiskt gick ut på de få ställen som fanns på vardagskvällar, var en ytterst exklusiv, alternativ ytterst depraverad, minoritet. Dygnet-runt-öppna 7-Eleven, midnattsporr i varje hem och krogar öppna till fem kändes så sent som för dryga tio år sedan ännu som en mycket avlägsen framtidsvision. 
Men kanske kunde man ända skönja de första tecknen på en ny – och så här i efterhand, nittiotalistisk – kroggeneration redan kring 1987–88. Det var då som 80-talets kungsträdgårdsepok befann sig vid kulmen av sin storhet. Kokain- och kändisskandalerna avlöste varandra och de vackra, rastlösa och de förhoppningsfulla vankande av och an mellan Daily News (och den på sommaren bisarrt populära uteserveringen Monarch, numera TGI Fridays) och Café Opera. Kändisar som Dan Hylander, Johannes Brost och Leif G W Persson var kroglejon extraordinaire och ägde stockholmsnatten. Allra hottast och hippast i den yngsta och vackraste kändisvärlden (med den då så exotiska fotomodellen Camilla Henemark och ännu tonåriga partyprinsessan Jannike Björling i spetsen) var under ett par år Melody (i de lokaler som senare blev Gino och så småningom ännu en sådan där nittiotalistiskt medelklassbrackig heminredningsaffär). Men även om nu Melody fick den obestridlige 80-talskungen Café Opera att skälva, så var det nog på andra håll i stan som små men mer djupgående förändringar var på gång.
Vid Odenplan i Vasastan hade den unge krögaren P G Nilsson tagit över det gamla ölsjappet Tranan redan 1986, men det var först när han även lät göra om den gamla cykelkällaren till bar som det gick som en susning genom det trendkänsligaste krog-Stockholm. En raffinerat ny-enkel inredning – in i minsta detalj, så som de än i dag omtalade tändsticksaskarna – signerad lyxformgivaren Björn Kusoffsky och ett visserligen dyrt men gediget kvalitetstänkande drog till sig unga wannabees som duon E-Type & Stakka B, Titiyo, Eric Gadd, DiLeva och Orup (även om den sistnämnde oftast hade fullt upp med att servera på Söderhallen – numera Kellys på Folkungagatan – och göra espresso på det då så oerhört hippa och kontinentala Piccolino i Kungsan). Helt enkelt gäster som dittills mest hängt i city eller på Ritz (numera laserdome-haket i Medborgarplatsens T-bana), där Micke Goulos arrangerade en av Stockholms första riktiga ”klubbar” – av det snitt som vi sedan under nittiotalet dränkts i – till så sent som ända fram till tre på natten. I Vasastan öppnade också något år senare Peppar, som till en början var en enormt hypad krog, kanske mest tack vare sin stylat sjaviga inredning och jättelika ficklampsformade ölglas som gick stick i stäv med Tranans sobert enkla koncept. Men båda krogarna var bevis på att nya barer inte längre behövde stoppas i någon fantasilös standardform. Inte ens i lilla Stockholm. På Tranan arbetade också en ung Claes Bodén med att hiva ut stora stark till ruggigt trendiga journalister som Lars Nylin och Kristina Adolfsson, samtidigt som han på fritiden arrangerade den senare så omtalade klubben Baby och spelade snarare än sålde skivor på Skivfönstret. Och när ölen druckits ur plockades glasen av lille nissen Andres Lokko. Och förmodligen hade ingen av dem en aning om att de vid slutet av samma decennium skulle vara klubbkung respektive folklig krogshowsförfattare.
Kanske inte aningar, men säkert stora förhoppningar, hade några unga nyinflyttade norrlänningar på andra sidan stan i början av 90-talet. För de började då jobba – och på fritiden hänga – på det som skulle bli starten för Södermalms krogrevolution under första halvan av 90-talet, Hannas krog. Och så småningom när förhoppningarna blev verklighet och This Perfect Day och Popsicle etablerats som den svenska indiegenerationens största band, förblev de trogna det som kom att bli ett skimrande begrepp i det unga Pop-Stockholm, Hannas källare. När det gällde den lite senare citynatten började det också sjuda kring Stureplan just vid decennieskiftet. På Tore Wretmans gamla Riche gjorde Elias ”Saile” Eliasson ”den vänstra baren” till given nästa anhalt för Tranans unga Beckmans-utbildade glitterati. Tills han gick vidare och var med om att omvandla sömnigt muggiga Brända tomten till asiatiskt hippa – och förstås, ”ny-enkelt” inredda – East som startades av Saile och Uluc ”Bullen” Telmen. Till premiären bjöd man in folk på det hypermoderna viset att man skickade ut disketter med inbjudningsinformationen på. Tyvärr fick East ganska snart slå igen sin dansgolvsdel nere i källaren och stängd förblev den, hur trångt det än var på ovanvåningen. Förutom vid speciella tillfällen, så som vid Johan Kindes trettioårsfest eller det spritindränkta releasepartyt för de svenska hiphoppionjärernas Just D:s album ”Rock ’n’ Roll”. Sistnämnda trio var också under mitten av 90-talet något av kungarna av Easts bar, som genom hela 90-talet – om än något mer vacklande under senare år – varit ett osannolikt populärt och givet stopp for nattlivsråttor av olika slag.
Redan 1989 slog jättelika Sturecompagniet upp sina portar och delade ut otympliga guldmedaljer som vip-kort, men utöver uppklädda helggäster och dåtidens Svante Tegnér-pack hade man under de första åren lite identitetsproblem. Och knappast anade då den unge diskplockar-slyngeln Johan Tormodd att det var han som tio år senare skulle vara chef för det som långsamt men stadigt utvecklats till Stockholmsnattens självklara hjärta. Med en precis lagom takt av förändringar, som DHR-rummet, speciella klubbar som Fusion, Jazzbaren och senast Discobaren (...och framåt februari lär nästa och ganska stora förnyelse äga rum). Det allra yngsta krog- och klubbstockholm fick kring 1995–96 ett nytt stamlokus i form av Toaletterna på Odenplan (berömda från Bo Widerbergs film Mannen på taket), som senare döptes om till Tuben. Och P G Nilsson var ungefär samtidigt med och totalmoderniserade gamla förgubbade Sturehof till högkvalitativ men sympatisk lyxbistro (med O-baren som hangout för de lite yngre högst upp) och överklassungarna som i ett par år körde lubbkvällar på hysteriska goa-techno-baren Turbine gick vidare med sina brackiga Bo’s Bar-fester och till sist hopplöst dumdryga – men icke desto mindre hyfsat nyskapande – egna krogen Bondi Café. Och i Husets gamla lokaler startade 1999 Ulrich Bermsjö TipTop, som lär beskrivas som en gayklassiker redan om några år.
Och denna text gör naturligtvis inget anspråk på att vara heltäckande och ett oändligt antal ytterligare krogar skulle kunna nämnas om man skulle försöka summera 90-talets krog-Stockholm. Framför allt borde kanske den gigantiska pubboomen få ett helt kapitel. Och Melker Anderssons Fredsgatan 12-koncept med att bygga mat på höjden borde såklart nämnas. Liksom Videgårds som drog hippeliten flera hundra meter från Stureplan. Och O-baren. På det stora hela är skillnaden mellan 1990 och 2000 enorm när det gäller urval och kvalitet, fantasi och kunnighet i barernas Stockholm. Och de ställen som nämnts känns ända som kanske just lite mer talande för decenniets krogar än andra. Självklart måste förstås också fem-barerna nämnas och kanske då helst Rogers (dagens Naglos), som blev det första riktigt geggcharmiga stället i denna lika älskade som hatade genre. Om nu inte den titeln bör gå till Trap Bar. Femtillstånden berodde ju i sin tur till stor del på svartklubbarna och då kanske främst på 89:an/Frihetsfronten/Tritnaha (kärt barn hade många namn) mellan 1990 och 1994, där Micke Eklöf arrangerade ytterst dekadenta gayklubbar och Stockholm fick sin första technoklubb i form av DeepinBleep och där den sedermera riksbekante OS-bombaren jobbade ihop med bartendrar som Erik Hörstadius och Per Hagman. Ja, det är sannerligen lätt för barflugan att förlora sig i minnen från 90-talet Men det får vara nog nu. Dags för 90-talets sista beställning. En vodka och cranberry, kanske? Barflugan skålar med sig själv och ser fram emot ännu ett fantastiskt krogdecennium.
Indiebarer vi minns: Studion, Hannas källare, Razastan, Tre Backar, Hyndans hörna, Indiern-ovanpå-Östermalmshallen, Bonden, ...Och stora havet Söta kvartersbarer vi minns: Propellern, Krokodil, Matvarufabriken, PA & Co. Klubbar vi minns: DeepInBleep, Vegas, Patricias söndagar, Soul, Le Garage, Blacknuss, Toaletterna/Tuben, Fusion, G-klubben Giriga drängdiscon vi minns: Heaven, Sloppys Techno-euro-överklassbar vi minns: Turbine Hopplösa barer vi glömt: Arnolds Turistfällor vi minns: Stora & lilla planksteksbåten, Sloppys, Spy Bar, Akvarium Barprinsessor vi minns: Jannike Björling, Camilla Henemark, Kristina Nylin, Jessika Gedin, Kajsa Mellgren, Carina Rydberg Barprinsar vi minns: Joppe Olsson, Jens Lundqvist, Gordon Cook, Bobo Karlsson, Magnus Högmyr,Jean-Claude Arnault, Stig Larsson, Stefan Malmqvist, Gustav Gelin, Magnus Talib, Olle Ljungström, Paul Ingulfsson Rockbarer-som-borde-fått-leva-vidare: Studion, Gino, Melody (Kungsan), Fritz’ Corner Gangsterbarer vi tyvärr minns: Mera, Silverbar, Soapbar |
