|
|
|
|
|
Hon är soulens drottning
Orkaner, jordbävningar och vulkanutbrott i all skrämmande ära. Den mäktigaste naturkraften i världen sitter i halsen på en bastant kvinna från den amerikanska Södern. Tack och lov använder Aretha Franklin i huvudsak sin makalösa röst till att trösta, läka och hela. Några gånger, när kärleken varit särskilt grym och svekfull, har det visserligen hänt att den nu 57-åriga drottningen av människosvärmen blottat gadden. Då har man förstått att hon, om hon ville, lätt skulle kunna orsaka samma förödelse som en saftig 7,9:a på Richterskalan. Kraften som väller fram ur de inspelningarna är fullständigt sanslös. Men som sagt: Oftast har hon ägnat sig åt att rädda världen. Inte stjälpa den. Genom sin unika förmåga att fånga och formulera och ge ljud åt det vi vanliga dödliga bara abstrakt känner som sorg, rädsla, ångest, tvivel, längtan, svartsjuka, glädje, lust och kättja har mamma Aretha gett oss tröst och lindring. Läkt våra sår och helat våra trasiga hjärtan. Ingjutit mod och självförtroende i våra svaga andar. Samt, mellan varven, väckt en sjuhelvetes lust till party, dans och hämningslös promiskuitet. Hennes unika talang upptäcktes tidigt. Redan som åttaåring började hon sjunga gospel i pappa baptistpredikantens kör. Som tolvåring hade hon avancerat till första-solist och vid arton fick hon, via legendariske talangscouten John Hammonds försorg, skivkontrakt med Columbia. Där lanserades prästdottern som en jazzvokalist i Dinah Washingtons anda. Naturligtvis sjöng hon också den sortens musik med magisk touch. Så magisk att ett tidvis svårt haltande låtmaterial gick att överse med. Det var emellertid först sedan demonproducenten Jerry Wexler i slutet av sextiotalet lockat över den unga sångerskan till soulstallet på Atlantic den fulla vidden av hennes storhet blev synlig. Wexler tog med sig Aretha ”hem” till Södern, hem till Muscle Shoals-studion i Alabamas skogar, och där hann hon bara ta ett par andetag. Sen insåg alla inblandade att de träffat The Queen of Soul. Det skulle antagligen gå att påstå att hon var dess kung också. Otis Redding, Al Green, Wilson Pickett, Sam & Dave, Sam Cooke och James Brown var fantastiska artister och sångare, men Aretha sopade banan med allesamman. Hennes inspelningar mellan 1967 och 1972 är helt enkelt den heliga sydstatssoulens absoluta höjdpunkter. Där, i nummer som ”Respect”, ”I never loved a man (the way I love you)”, ”Do right woman – do right man”, ”Ain’t no way”, ”Don’t play that song”, ”Spirit and the dark”, ”Ain’t nobody” och mirakulösa ”(You make me feel like) A natural woman”, finns essensen av det som kallas soul. Där sammanfattas allt man behöver veta om afroamerikansk musik och dess känsla, dess sväng, dess andliga rikedom och dess själ. Man får veta en del om verklig girl power också. Aretha var ju inte bara svart och utsatt för den påtagliga rasism som alltjämt präglade Amerika vid den tiden. Hon hade också att kämpa mot en direkt reaktionär kvinnosyn, mycket vanligt förekommande inte minst inom musikindustrin. Men hon lät sig aldrig trampas på. Av viss historieskrivning att döma var hon bara ett fantastiskt instrument i händerna på skickliga manliga producenter, men i själva verket förde hon befälet över varje del av sitt artistskap och sin musik. Hon krävde, och fick, respekt och självständighet där sådant aldrig existerat. Att hon lyckats bevara sin status som The Queen of Soul och möter oförställd beundran och respekt av dagens kvinnliga, ofta stenhårda r’n’b-stjärnor har följaktligen bara med naturkraften i strupen att göra.
|
|
Låtarna ”Rock Steady”, ”Think”, och ”Respect”.