Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetPuls
FREDAG 22 OKTOBER 1999
  

– Jag vill lära mig nya saker


En självständig ung dam.
Foto: SARA RINGSTRÖM
arkiv rebecca
Namn: Rebecca Liljeberg. Ålder: 18 år. Yrke: Skådespelare, student, servitris, ledsagare, avlösare, krönikör och hemsidemakare. Aktuell: I ”Sherdil” och ”Där regnbågen slutar”. Läser: ”New York-trilogin” av Paul Auster och ”Run, catch, kiss” av Sohn. Lyssnar på: Aphex Twin, Bob Hund, Jakob Hellman och Beastie Boys.
En studerande skådespelare med fem extraknäck. Puls har träffat filmaktuella Rebecca Liljeberg.
Rebecca Liljeberg är mörkrädd. På kvällarna springer hon hellre genom stan än går. Hemma tror hon att det finns spöken i garderoben.
  – Ingen aning vad jag är rädd för. Jag skräms av att det är mörkt och öde.
  – Jag är rädd för att bli mördad, våldtagen eller rånad. Kanske, säger hon.
  Samtidigt är Rebecca Liljeberg en av de tuffaste 18-åringarna i Sverige. Hon flyttade hemifrån när hon var 15 år. Hon är filmstjärna, men tycker det är viktigare att göra nytta. Just nu går hon på komvux samtidigt som hon har fem extrajobb.
  – Om jag inte tar helt fel har du varit med i en film? säger mannen bakom disken på kaféet och ler. Rebecca tar ett steg tillbaka tittar ner i golvet, ler och säger: ”Jo.” Sedan försvinner hon bort i lokalen. Hon ser fortfarande ut som den där 15-åringen i ”Fucking Åmål” som lyssnade på Broder Daniel och drömde om Elin.
  Men Rebecca Liljeberg är i dag lika gammal som hennes egen mamma var när hon födde Rebecca. Hon är vuxen.
  – Jag blev vuxen ganska snabbt. Redan innan jag spelade in ”Fucking Åmål” hade jag flyttat hemifrån. Mina föräldrar är skilda och jag har många syskon som är mycket yngre än mig. Jag har alltid känt ansvar för dem. Jag var ganska väl förberedd på vad som hände efter ”Fucking Åmål”. Jag var beredd att jobba hårt, säger Rebecca.

Fick lära sig rida
  Hon började sin skådespelarkarriär som 10-åring med en roll i Sunes jul. I höst dyker Rebecca upp i ”Sherdil” och i Richard Hoberts ”Där regnbågen slutar”. ”Sherdil” är en film för hästtjejer.
  – Jag spelar en tjej som räddar livet på en häst som ska slaktas. Vi rymmer ut i skogen, berättar hon.
  Rebecca har själv aldrig varit en hästtjej. Hon har ridit hos sina kusiner när hon var liten och inför filminspelningen tog hon ridlektioner under ett år för att klara av ridscenerna.
  I ”Där regnbågen slutar” spelar Rebecca dotter från ett annat äktenskap till Mikael Persson som spelas av Göran Stangertz. Efter ”Fucking Åmål” har Rebecca blivit en etablerad skådespelare.
  – Ja, jag får ganska många erbjudanden. Några av dem är bra, andra inte. Ofta får jag erbjudanden långt innan ens produktionsbeslut är taget, därför vet jag inte om det blir någon film, säger hon.
  Hon har precis varit i New York för att marknadsföra ”Fucking Åmål”. Hur filmen kommer att tas emot vet hon inte, men Rebecca gjorde succé. Ett amerikanskt castingbolag har redan hört av sig till henne. Hon kan mycket väl tänka sig att flytta till New York ett tag.
  – New York är så himla mycket större än Stockholm. Det finns så enormt mycket att göra. När som helst kan man göra precis vad man har lust till. Det slutar med att man inte gör någonting. På gatorna finns alla sorters människor, verkligen alla sorters människor.

Hoppade av gymnasiet
  Rebecca hoppade av gymnasiet för att hon inte hann kombinera filminspelningar med skolan. Det här året läser hon in gymnasiet på komvux. Men hon hoppas på att kunna spela in film redan nästa sommar. Om inte annat, så är det ett välbetalt sommarjobb. Vilken film hon ska spela in vill hon inte säga.
  På komvux läser Rebecca det naturvetenskapliga programmet. Skolkamraterna är tio år äldre än henne. Dessutom har de studielån. Det får inte Rebecca ta eftersom hon inte har fyllt 20 år än. Därför har hon istället fem extrajobb: servitör på en restaurang, avlösare och ledsagare åt handikappade barn, hemsidemakare och krönikör i Svenska Dagbladet.
  – Min stora hobby är datorer. Jag gör lite hemsidor åt olika företag, berättar Rebecca.
  Hon tycker också om att skriva. Precis som Agnes i ”Fucking Åmål” skriver Rebecca dagbok och det har hon gjort sedan hon var 11 år.
  – Jag har tänkt på skrivandet som ett yrke. Men jag vet inte om jag har tålamod nog att skriva en bok. Jag har försökt, men jag tröttnar efter ett tag. Jag måste byta ämne, säger hon.

Hjälper handikappad pojke
  Serveringsjobbet på restaurangen är ganska nytt. Hon arbetar en dag i veckan och så hoppar hon in extra. Hon är också ledsagare åt en 11-årig handikappad pojke.
  – Jag följer med honom och rider. Tack vare ledsagarna får handikappade barn chansen att komma ut och göra saker utan familjen, men ändå med någon som känner till deras sjukdom, säger Rebecca.
  En gång i månaden träffar hon en annan handikappad pojke som är sju år. Då är Rebecca avlösare åt en familj.
  – Det är för att de andra syskonen också ska få lite uppmärksamhet av föräldrarna, säger hon.
  Rebecca tror inte på en framtid som skådespelare. I stället vill hon arbeta med barn, kanske som barnläkare.
  – Det är viktigt att få ut något av livet. För mig är det att lära sig nya saker. Jag tror inte att jag vill vara skådespelare hela livet. Det känns konstigt att jobba med något från det att man är 10 år och sedan göra det i resten livet, säger hon.
  Hon är intresserad av medicin och hur människokroppen fungerar. För Rebecca är det viktigt att göra nytta och att behövas.
  – Det är en bonus att man verkligen behövs när man jobbar som barnläkare. Och det är ju kul.
  Rebecca tycker att hennes roll i nöjesbranschen är mer flytande. Det är svårt att känna sig behövd och att ens handlingar betyder något.
  – Nej, det känns inte som man gör någon insats som skådespelare. I alla fall märks det inte på en gång. Visst är det kul att göra människor glada, säger hon.
  Sedan blir hon nästan arg och säger:
  – Det är ett sådant överflöd när man är skådis. Man får mycket betalt och alla passar upp en. Ändå vet man att man inte gör någon nytta.
  Hon tvivlar inte på sin förmåga. Rebecca vet att hon är en bra skådespelare. Inte minst har ”Fucking Åmål” stärkt självförtroendet.
  – Jag är bäst på att vara naturlig och att inte överdriva. Jag går mest på hur det känns och så försöker jag att inte tänka så mycket på vad jag gör, säger hon.

Påstridiga journalister
  Förutom att Rebecca blir igenkänd på stan och får erbjudanden om filmroller, har hon också givit åtskilliga intervjuer i tidningar, tv och radio. Ofta har de handlat om henne som person.
  – Det känns lite konstigt att prata så mycket om mig själv. Jag vänjer mig aldrig, säger hon.
  Rebecca har redan fått se baksidan av kändisskapet.
  – Ja, jag har haft det jättejobbigt med media. Nu har jag flyttat och ingen har mitt telefonnummer längre. Tidigare ringde journalister från alla tidningar hem till mig hela tiden. Ibland mitt i natten, tidigt på morgonen eller sent på kvällen, säger hon och fortsätter:
  – Det var som om jag var deras egendom. Det verkar som de har rätt att göra som de vill. Ofta ville de att jag ska bekräfta än det ena och än det andra.
  ”Är det sant att du...?” eller ”Jag har några snabba frågor om det här och det här.”.
  Det är förrädiskt att bli känd. Hon tror att många tappar bort både sig själva och sina riktiga vänner när genombrottet kommer.
  – Många hamnar i kändisvärlden som genom en explosion. Sedan bygger de upp hela sitt liv kring att det finns människor som är intresserade av dem och vill prata med dem. Men en dag försvinner alla de intresserade människorna. Då finns det inget kvar. Extremt få blir kända när de är 18 år för att sedan kunna leva på det i resten av sina liv.
  Rebecca har i dag några få men nära vänner.
  – När det gäller kompisar har jag fått sämre självförtroende. Jag har svårt att tro att de verkligen tycker om mig. Det har blivit värre efter ”Fucking Åmål”, säger hon.
  Visst finns det killar i Rebeccas liv. Men hon vill inte prata om sin pojkvän.
  – Förhållande är något som precis har blivit viktig för mig. När jag var yngre var jag mindre seriös. Nu tar det mer plats i mitt liv.
  Hon tror på kärleken och är säker på att den rätte finns.
  – Det finns säkert flera som är rätt för en. Tänk så många människor det finns, det måste finnas flera som är helt okej. Sedan finns det vissa som bara är rätt under en period.

Ett stormigt liv
  Rebeccas föräldrar skilde sig när hon var ett och ett halvt. Hon beskriver sitt liv som stormigt.
  – Det är faktiskt ganska jobbigt att växa upp med föräldrar som bor på olika håll. Det är jobbigt med mammas nya killar och pappas nya tjejer. Det har hänt mycket i mitt liv. Jag hade en lillasyster som dog för några år sedan. Det är aldrig kul när barn dör, säger hon, utan att vilja tala mer om det.
  Rebecca bodde hos sin mamma i Nynäshamn tills hon var 15 år, sedan tyckte hon det var dags att flytta hemifrån.
  – Jag var ganska trött på Nynäshamn. Jag sommarjobbade i stan och sedan blev jag erbjuden ett rum i ett konstnärskollektiv. När jag inte fick bo kvar där fick jag en lägenhet i Älvsjö, berättar hon.
  Sedan dess har hon flyttat runt bland kompisar och till egna lägenheter.
  Just nu bor Rebecca ensam i en etta på Kungsholmen.
  – När man väl har vant sig vid att bo hemifrån så är det svårt att flytta tillbaka. Jag har fått mycket hjälp av min mamma och jag har bra kontakt med min pappa som bor i Bagarmossen.
  Hennes familj står henne fortfarande mycket nära.
  – Eftersom jag är så ung är kärleken till min familj viktig. Jag behöver veta att mamma och pappa älskar mig. Mina småsyskon betyder mest för mig, säger hon.

En stark feminist
  Rebecca är feminist. Men hon tycker om att laga mat, städa och göra det mysigt.
  – För mig är feminism lika rättigheter för män och kvinnar. Lika lön för lika arbete. Det handlar om att bli accepterad för den jag är utan att det finns några förutfattade meningar.
  Hennes stora hobby är datorer. Hon är duktig på att programmera och det var svårt för vissa lärare att acceptera att en tjej roades av teknik.
  – På datan i högstadiet dröjde det jättelänge innan dataläraren förstod att jag var bra på datorer. Han trodde att det var bara killar som var bra på datorer.
  Hon har sin mamma som förebild.
  – Hemma hos oss har mamma gjort allt från att baka bröd till att fixa med bilen. Jag har aldrig tänkt på könsroller, det har bara funnits mamma.
  Rebeccas mamma var bara 18 år när hon fick Rebecca. Och Rebeccas mormor 20 år när hon födde Rebeccas mamma.
  – Visst, det ligger i mina gener att få barn tidigt. Om mitt liv sett annorlunda ut hade jag funderat på att skaffa barn nu. Men jag tror aldrig att det skulle fungera för mig att ha barn.
  – Och jag har verkligen inte lust att byta ut mitt liv, säger hon.
  Men det finns nog många 18-åringar som gärna hade bytt liv med Rebecca Liljeberg.


   
  MER I PULS

Pulsredaktör på nätet: Daniel Wiklander