Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetPuls
FREDAG 24 SEPTEMBER 1999
  

– Jag tror på evig kärlek


Sara skrattade. Det gjorde inte Mauro
Foto: SARA RINGSTRÖM
Namn: Mauro Scocco. Ålder: 37 år. Längd: 178 cm. Vikt: Idealisk. Familj: Singel. Bor: På Kungsholmen i Stockholm. Tjänar: För mycket. Kör: BMW 328 och Harley Davidson. Läser: Ulf Lundells ”Friheten”. Dricker: Jack Daniels. Röker: Nej. Älskar: Lugn och ro. Hatar: Det försöker jag undvika. Politik: Mitt hjärta blir glatt om vänstern vinner men min plånbok blir glad om högern vinner. Aktuell: Med ”Tillbaks till världen” som släpps den 13 oktober.
Mauro Scocco tröttnar aldrig på att sjunga om hjärta och smärta. Men han vill inte vara mysig. Puls Elisabeth Lindham har träffat en butter smörsångare.
Mauro Scocco är ingen mjukis. Han kör båge och röjer på krogen.
  Nu har han tröttnat på tjejernas bild av honom.
  – Jag inte är inte så där go och mysig som de tror. Jag kan vara minst lika svinig som killen de har hemma, säger han.
  Det är en solbränd Mauro Scocco som fyrtio minuter försenad kliver in genom dörren till det egna skivbolaget Diesel. Han har precis kommit hem från en semester på favoritön Mallorca.
  Skivbolaget ligger på en flott gata i centrala Stockholm. På väggarna hänger guld- och platinaskivorna på rad. Hans egna och Lisa Nilssons. Telefonerna ringer oavbrutet och volymen på den ständigt snurrande cd-spelaren skruvas upp och ned beroende på låt.
  Med jämna mellanrum ringer den mycket lilla mobiltelefonen. Det är vännen Plura som undrar över kvällens planer.
  – Jag ska dit på middag sen och det ska bli jäkligt gott, han är en av världens bästa kockar, säger han.
  Mauro Scocco är tillbaka. Efter tre års tystnad släpper han plattan ”Tillbaks till världen”.
  Det bästa han har gjort. Om han får säga det själv.
  – Jag satte ribban högt. Skrev 34 låtar och valde ut de bästa tolv, säger han.

Använder liveband nu
  Det är tio år sedan Ratata splittrades. Sedan den självbetitlade solodebuten från 1988 har han hunnit med sex plattor. På den senaste har han tagit ett nytt grepp och använt ett liveband. Ambitionen var att göra en akustisk skiva och minimera antalet syntar.
  – Jag ville slippa klippa och klistra i all evighet och komma ifrån alla apparater. Med ett femmannaband är det bara att ta om och ta om tills man får en tagning som känns bra.
  Han beskriver plattan som mogen. Hits-hetsen har han vuxit ifrån. Han orkar inte längre bry sig om vad tonåringarna gillar. I stället riktar han sig till människor i sin egen ålder, en grupp han tycker försummas.
  – Skivan är inte ett försök att flirta med ”Tracks”-publiken. Jag har lämnat tiden då jag hade stenkoll på vad som funkade och var uppkopplad i det allmänna medvetandet. Det mesta som hörs på radio i dag seglar bara förbi, även om det är välgjort.
  Hans skräck är att bli en patetisk, övervintrad flickidol som kör järnet i Folkets Park utan att förstå att han inte är cool längre.
  – Jag vill kunna fortsätta med det här länge till men då måste jag vinnlägga mig om att hela tiden ha värdigheten kvar.
Du har inte turnerat sedan 1989. Sticker du ut nu?
  – Det skulle jag inte sätta mina pengar på. Jag mår så dåligt innan jag går upp på scen, det är inte värt det. Jag är otroligt nervös och sover inte på flera veckor. Och nu, när jag blivit äldre, kommer tankarna på hur jag ser ut, vad folk ska tycka, de har ju köpt biljetter allihop, tänk om de blir besvikna.

Tittar tillbaka i texterna
  Mauro Scocco har hunnit bli 37 år och det märks. Särskilt i hans texter. Nu blickar han tillbaka och reflekterar över åren som har gått.
  – När man blir äldre kommer känslan av att de sista tågen börjar gå. En del har redan gått och andra är i rullning. Då blir man eftertänksam och undrar var det gick fel, om man hade kunnat göra något annorlunda.
  I låten ”En ensam man” sjunger han om ånger. Ånger över hur han har betett sig i relationer, hur han står ensam kvar när den han älskar har lämnat honom. Fråga mig inte om tvåsamhet efter alla chanser jag har fått, sjunger han.
Är du inte rädd för att låta patetisk när du skriver så mycket om hjärta och smärta?
  – Jag har gränser för vad jag tycker är för banalt eller smörigt och håller mig inom dem. Då funkar det. Men jag kan aldrig sitta och gissa vad andra människor tycker är bittert eller för romantiskt.
Det finns ett rykte om att du från ”Jackie” och en lång period framåt skrev låtar till en och samma kvinna. Stämmer det?
  – Ja, det var någon som jag hade tankar om i flera år och jag skrev mycket under den tiden. Det visste hon om, men jag vet inte vad hon tyckte om det. Det är alltid min subjektiva uppfattning om ett förhållande.
  Mauro Scocco har varit singel i drygt två år nu. Men om det vill han inte prata. Han konstaterar bara att för varje förhållande som kraschar lär han sig något nytt.
  – Relationer spricker för att man inte känner sig själv tillräckligt väl. Plötsligt upptäcker man hur viktigt det är att personen diskar efter sig, något man aldrig brydde sig om tidigare.
Tror du på evig kärlek?
  – Jag tror absolut att det finns evig kärlek, därmed inte sagt att jag tror på livslånga förhållanden. Man kan älska en människa ett helt liv men ändå inse att det inte funkar att vara tillsammans.
  – Nu måste man ju inte leva ett helt liv i misär bara för att hålla ihop ett äktenskap. Bor man sen i en storstad med det utbudet och den mängd människor man träffar hela tiden så blir det ännu svårare.
I videon till ”Du är aldrig ensam” syns regissören Daniel Jonsäters lille son. Vill du också bli pappa nu?
  – Jag vill gärna, men jag har ingen brådska. Det står inte överst på min lista just nu.
Vilket är det lyckligaste ögonblicket i ditt liv?
  – Det var när jag gick i sista ring och skrev mitt första skivkontrakt. Det var som en dröm. Dessutom trodde jag att det bara var för en singel när det i själva verket var för tre plattor.
Hade du kunnat få ett sånt kontrakt 1999?
  – Nej, inte en jävel får göra tre album i dag. Gör man två singlar och de floppar, då är man ute. Att bygga upp en långvarig artistkarriär kring något man tror på är det ingen som har tid med.
  Mauro Scocco har länge ogillat kändislivet. Det värsta är den bild av honom som målas upp i medierna. Att han skulle vara trist och butter.
  – Det är helt sjukt! Men jag orkar inte ens börja förklara hur jag egentligen är. Att jag var ute hela helgen och söp och garvade som aldrig förr.
  – Jag har blivit en karikatyr av mig själv i media och det är jäkligt tröttsamt. Människor bemöter mig med attityden ”du som är så sur och bara sitter hemma och grinar över tjejer hela tiden”.
  Han säger det på bred Karlstad-dialekt och visar en sida som sällan kommer fram, men som flera av hans vänner intygar om. Killen har humor och är en jäkel på att imitera.
  – Jag tycker att olika röster passar till olika saker jag känner. Om jag är arg, bitter eller vill sätta mig över någon, kommer det automatiskt en röst i huvudet som illustrerar känslan bra.
Om du nu är rolig och glad, varför tror du att du har fått butterstämpeln?
  – Människor vill väl ha sina idoler på ett visst sätt och det måste jag väl acceptera antar jag.
  – Sen har jag har alltid skytt den där folkligheten där man är med i matlagningsprogram och är trevlig och go och kramas med andra kändisar.
  Han ser sig ändå som lyckligt lottad. Hellre uppfattas han som butter än käck och glad.
  – Mardrömmen måste vara att alltid behöva vara glad som Lasse Kronér eller Robert Gustavsson. Tänk dig en dålig dag, din resväska kommer bort på Arlanda eller nåt, och du blir förbannad. Folk skulle ju direkt tänka: ”Han som verkade så trevlig och så kommer han hit och bara gnäller och är sur.”

Gillar inte folk som glor
  Trots att han har hållit på i 18 år vänjer han sig aldrig vid att människor glor. Som härom veckan, när han blev sjösjuk ombord på Gotlandsfärjan och gick ut på däck för att hämta luft. Då kom ett helt gäng ungdomar förbi, ställde sig en bit bort, pekade och sa: ”Där är ju han.”
  – Jag var alldeles grön i ansiktet och försökte bita ihop för att inte spy när de stod där. Det var hemskt.
Finns det inga fördelar med kändislivet?
  – Jo, ett fåtal. Jag träffar många intressanta och roliga människor. Som på Grammisgalan till exempel. Då hamnade jag vid samma bord som Percy Nilegård och fick sitta och garva med honom en hel kväll.
  Mauro Scocco har alltid varit fåfäng och det har blivit värre med åren.
  – Vanliga människor ser sig själva i spegeln på morgonen innan de går till jobbet och konstaterar att allt är som vanligt. Jag däremot, ser mig själv hundra gånger om dagen i olika vinklar där jag ser rynkor och förändringar som gör att jag tvingas fundera över det.
  Men han skulle aldrig strunta i att se på bilderna. Som det kontrollfreak han är vill han vara med i varje steg av sin egen marknadsföring.
  Och han vägrar låta sig dirigeras till konstiga poser eller roliga situationer på bild. Till och med att få honom att le är omöjligt.
  – Det är inte riktigt min grej, säger han bara.
  Men den värsta med att åldras är inte att utseendet förändras.
  Det är rädslan för att bli blasé.
  – Jag är rädd för att bli mätt på upplevelser, mätt på livet. Just nu läser jag Ulf Lundells nya bok och den är som en jävla mardröm, den där livsledan som uppstår för att man redan kört alla race.
Känner du dig vuxen?
  – När gör man det egentligen? Jag är ansvarstagande och försöker göra rätt för mig och på det sättet är jag ju vuxen. Men ibland har jag har svårt för auktoriteter, det är som ett försenat tonårsuppror.
  På titelspåret till nya plattan sjunger han: Jag måste tillbaks till världen, tillbaks till livet och se om det finns plats för mig.
  Som alltid är känslan hämtad direkt ur verkligheten.
  – Jag har perioder där jag tröttnar på ankdammen i Stockholm. Då drar jag mig tillbaka.
  Men han återkommer alltid. Kärleken till Stockholm och dess partyliv är för stark.
  – Jag tycker fortfarande att det är väldigt kul att gå ut. På senare år har Stockholm blivit så kontinentalt, det är en stad i Europa nu, inte en avkrok i Skandinavien.
  Senare på kvällen står han i baren på en av Stockholms trendigare krogar. Lite i skymundan, omringad av en grupp vänner, nästan obemärkt.
  Men han garvar.


[email protected]

   
  MER I PULS

Pulsredaktör på nätet: Daniel Wiklander