|
|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
|
|
– Alla tycker att vi är coola
LONDON. Snuset och surströmmingen kommer nog de brittiska musikerkompisarna aldrig att begripa sig på. Men en sak vet de redan: The Wannadies är ett band att se upp för – och aldrig någonsin räkna ut. – Vi är de stoltaste svenskarna du kan hitta, säger sångaren och låtskrivaren Pär Wiksten, Londonbo sedan två år tillbaka. Det snackas mycket om det svenska popundret och den svenska popexporten. Men The Wannadies från Skellefteå i Västerbotten tog ett steg till – och flyttade själva utomlands. Ett beslut som Pär Wiksten, Christina Bergmark och Fredrik Schönstedt, de tre femtedelar av bandet som har London som bas numera, inte ångrat ett ögonblick. – Mamma vill förstås att jag ska flytta hem till Skellefteå, men så är väl alla mammor, säger Pär Wiksten och skrattar. – Kanske stannar vi här ett år till, kanske blir det 20 år, säger Christina Bergmark. Jag är utan vidare beredd att satsa en slant på det senare alternativet efter att ha träffat trion i septembersolen utanför idylliska puben Freemasons Arms i Hampstead i norra London. Bor på samma gata
Pär och Christina bor bara några kvarter bort i en lägenhet, köpt för en försvarlig bunt med pund. Basisten Fredrik Schönfeldt kamperar i ett hus på samma gata. – De bor så nära mig att vi kan skråla till varandra från takterrasserna, säger han. Hampstead i Camden Council i London är en stadsdel fullständigt nedlusad av popstjärnor, fotbollsproffs, skådisar och tv-kändisar. Mel C, Noel Gallagher, Fatboy Slim, Fredrik Ljungberg och Emma Thompson är bara några som bor i området. Cher älskar att ta söndagspromenader med sina toyboys på Hampstead Heath när hon är i London – och i samma jättepark kan man stöta ihop med både Pierce Brosnan och Monthy Pytons Michael Palin när de är ute och joggar bort överflödskilon. – Ewan McGregor brukar sitta vid bordet därborta, säger Christina och pekar mot ett träbord i pubens trädgård. Var mest i London Men det är inte för att glassa med andra stjärnor som delar av The Wannadies utvandrat. Efter utlandsframgångarna i mitten av 90-talet med ”You and me song” och tredje albumet ”Be a girl” upptäckte de plötsligt att de tillbringade mer tid i London än i Skellefteå. – Förr bodde vi alltid på hotell i London. Till slut bestämde vi oss för att flytta hemmet hit, vi var ju ändå mest här. Nu får vi vara mer hemma än de i bandet som bor i Sverige, säger Pär. Kvar i Skellefteå är nu bara gitarristen Stefan Schönfeldt, som har två små barn. Trummisen Erik Dahlgren bor i Stockholm men har planer på att också följa efter till England. – Telefonräkningarna blir dyra, men annars är det inga problem alls, säger Fredrik.  Vad är det för fel på Stockholm?– Vi lever fortfarande efter mottot ”Våga vägra Stockholm” Är man västerbottning är man född med ett Stockholmshat. Först lär man sig säga mamma, pappa och välling – sen Stockholmsdjävel. Och nu umgås ni förstås med hela popmaffian i London?– Nja, vi är ”tjing” med i princip alla. Vi är ju ett sånt där cred-band som alla tycker är coola. Men vi är alldeles för mycket Västerbotten för att sitta i ett hörn med Suede-, Blur- och Radiohead-människorna och göra sånt som Socialstyrelsen inte rekommenderar. Hur har de brittiska musikerna tagit att ni som svenskt band bosatt er i London?– Vi är egentligen inte här för att vara svenskar utan för att vara ett band på samma villkor som alla de andra. För att spela musik. Men visst är de flesta lite intresserade och nyfikna. Ta bara snuset, de tycker att det är djävulens påfund och undrar vad det är för knark... samtidigt som de själva snortar kokain, berättar Christina. Chockar engelsmän
– Många upplever oss som otroligt fräcka, frispråkiga och vulgära också. Det här är ju ett land av sexuellt förtryckta människor och när jag som tjej säger snopp så fnissar män generat. Det är sporten vi har här, att chocka engelsmän. Det är hur enkelt som helst. Men det är främst med musik som The Wannadies vill överraska – och allt talar för att deras brittiska popkonkurrenter kommer att få ännu mer att prata om när de får höra svenskarnas nya femte album ”Yeah”. The Wannadies är omåttligt stolta över skivan, som de spelade in från februari till maj i New York. I Electric Lady Studios, där artister som Jimi Hendrix och Beastie Boys jobbat genom åren. Legend producerar ”Yeah” är producerad av Ric Ocasek, en rocklegend i 50-årsåldern, känd från The Cars, ett en gång ofantligt framgångsrikt band i USA. – Vi trodde att Ric skulle vara lite knepig för att han var äldre, men han visade sig vara mer punk än vi, berättar Fredrik. – Vill ni låta som Shanya Twain eller Iggy Pop frågade han när vi ville putsa mer på låtarna. Ric är en riktig punkhippie. Han hade aldrig hört talas om oss. Men så fick han höra en demo med låtar och sen krävde han att få producera plattan. Resultatet: en betydligt mer spretig skiva än allt The Wannadies gjort tidigare. – Det bästa vi gjort någonsin. Men den drar åt en massa olika håll och innehåller både mes och punk. Det är möjligt att en del fans kommer att få problem med det, säger Pär. Känner ni press på er att det måste sälja?– Det går inte att tänka så. Man kan bara göra det man själv gillar. Sen är det en massa öde, tur och tajming som ska göra resten. Vi är bara människor som älskar musik. Sen är det upp till skivbolaget att se till att så många som möjligt får chansen att höra det vi gör. Ska på PR-resa Som många andra band har The Wannadies fått ett rejält ekonomiskt förskott av sitt musikförlag och skivbolaget RCA. – Nu får vi inte mer förrän vi tjänat in pengarna åt dom. Fördelen är att man får pengar att leva på. Men tro mig, det är långt ifrån så mycket som Spice Girls får, säger Christina. Snart drar den stora PR-apparaten i gång. Då förväntas The Wannadies resa runt på radiostation efter radiostation för att prata om skivan och dessutom skaka hand med skivbolagsfolk i olika länder. – Allt ryggdunkande är jobbigt och värst är det i USA. ”Jävlar vilken bra skiva ni gjort... vad var det ni hette nu igen”, så kan det låta ibland, berättar Fredrik. Kör snapstävlingar Men just nu är det lite av lugnet före stormen och Pär, Christina och Fredrik kan slöa och njuta av sitt liv i London. Vilket innebär allt från tv-tittande och biobesök till surströmmingsfester och snapstävlingar på takterrasserna i Hampstead. Vanligt vardagsliv för tre lyckligt lottade svenska musiker som lämnade lilla Skellefteå för att bosätta sig i åttamiljonersstaden London. Saknar Arne Hegerfors – Ibland gör vi rajder till svenskbutiken nere i stan och köper filmjölk, falukorv och knäckebröd, berättar Christina som också har totalkoll på Camdens bästa kaffebutik, där man kan få bönorna grovt malda, en nödvändighet för att kunna göra bra kokkaffe. Vad saknar du mer från Sverige efter två år här?– Aftonbladets korsord! – ... och Arne Hegerfors, ibland längtar jag så efter att höra hans sträva röst och hans ordvitsar, lägger Pär till.
Skellefteå då, inget sug efter hemstan?– Nej. Få av våra gamla kompisar bor kvar där. Numera blir det bara att man åker dit två gånger om året, till jul och på sommaren. Vad säger folk, tycker de att ni blivit stöddiga?– Nej, vi har inte märkt av nån janteism. Alla är glada och stolta över våra framgångar, allt från förskolebarn till 80-åringar på servicehus. Folk bryr sig verkligen och gillar att vi gör Skellefteå känt ute i världen.
|
|
 Mary J Blige Jag höll på att dö.
 Lyssna på Mary J  Felix och Fredrik är inte så vuxna. The Wannadies snusar med Oasis. Niels Jensen Vad hände sen?. Lasse Kronér På Pulsen -han HAR haft sex.
BIRDE: Hur skulle det låta . . ?.Diskutera krönikan på nätet VECKANS VIRTANEN: Var är alla hjältarna FILM: Vuxna människor Se trailern på nätet. Eyes Wide Shut Stanley Kubricks sista film. Se trailern på nätet. CD: Tom Jones ÅRHUNDRADETS ARTISTER: James Brown vår soulbrorsa nummer 1. De 50 bästa artisterna. Följ nedräkningen och diskutera ämnet på nätet. |
