|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
|
|
Tidernas producentsnille och perfektionist Phil Spector kunde aldrig kompromissa om tonerna
De senaste 35 åren har Brian Wilson enligt myten börjat varje dag med att lyssna på The Ronettes ”Be my baby”. Och han lär fortfarande bli lika chockad och förundrad varje gång han hör den. Inte ens de största musikaliska andarna kan till fullo greppa Phil Spectors oerhörda geni... Rent tekniskt är nog Beach Boys förvirrade mastermind rätt säker på hur värste konkurrenten om epitetet ”Tidernas producentsnille” gjorde. Hur många tusen tamburiner, maraccas och cymbaler han avlossade. Hur han grupperade de dussintals briljanta gitarristerna och trumslagarna i den trånga Gold Star-studion. Och hur han fick älsklingen Ronnie att sjunga med just den egendomligt oskuldsfulla hettan. Men resultatet är likafullt en gåta - för Brian Wilson såväl som för resten av världen. Det ska inte vara möjligt att skapa någonting så vackert, något så storslaget, något så perfekt. ”Be my baby” är ju faktiskt den ultimata popsången - ett treminutersmonument större än livet självt, en jublande orgasm i dubbelt widescreen-format, en grandios obelisk som blänkande av neon och glitter sträcker sig ut i rymden. Å andra sidan: Den var inte precis den enda i sitt slag. Under storhetstiden mellan 1958 och 1969 formligen radade Spector upp inspelningar av samma förtrollade sort. Några särskilt underbara exempel är Ben. E Kings ”Spanish Harlem”, The Crystals ”Da doo ron ron”, Darlene Loves ”A fine, fine boy”, Righteous Brothers ”You’ve lost that loving feeling”, Ike & Tina Turners ”River deep, mountain high” och The Ronettes ”Baby, I love you”. Fantastiska uppvisningar i ung, söt romantik, omöjliga att inte älska om man har hjärtat på rätta stället. Men framförallt är det perfekta popsånger. Så var Spector också en närmast patologisk perfektionist. Han vägrade jobba med några andra än de absolut bästa låtskrivarna - det vill säga gudar och gudinnor som Jerry Lieber, Gerry Goffin, Carole King, Elle Greenwich, Jeff Barry och Barry Mann - och de absolut bästa musikerna och drev sina kristallklara visioner så hårt att studiosessionerna ofta liknade rena slavlägren. Det fanns inte utrymme för en enda millimeter kompromiss. Någonsin. Vid ett tillfälle sägs det att han satt och lyssnade på en och samma ton i tolv timmar, oklar över om den passade in i den gigantiska ljudbilden eller inte. Under tiden fick alla andra sitta stilla och vänta... Med tiden förlorade karln förståndet helt. Leonard Cohen blev inlåst i en helt nedsläckt studio när de tillsammans försökte förlösa albumet ”Death of ladies man” 1977. Och Ramones fick finna sig i att spela in under konstant pistolhot (!). Men kanske är vansinnet och sinnesförvirringen priset för den perfekta popkonst Spector skapat. Ingen, mer än möjligen Spectors anhöriga, kan säga att det inte skulle vara värt det. Brian Wilson? Ja, såvitt jag vet sitter han fortfarande under sin korkek och luktar på de små Ronettes-singlarna...
|
|
 - Jag klär inte av mig Star wars stjärnan Natalie Portman är osäker på om hon fortsätter efter Star wars.
 - Det är en sorgeskiva Puls Håkan Steen träffar Plura i Eldkvarn som gjort Libmo, en stor skiva. Lyssna på nya skivan.
ET utmanar Star wars. Hur kommer de nya varelserna klara sig? Puls ger svaren.
TEST: Hur Matrix är du?. Testa dig själv.
GEDIN: "Det är skurkarna man minns bäst".Diskutera krönikan på nätet VECKANS VIRTANEN: Ken, kom in i matchen FILM:  Sex lektioner i kärlek är ett alternativ till Star wars. Se trailern på nätet.CD: Venus Outback. är ett nytt svenskt band, med stora gothkomplex. Lyssna på deras skiva.ÅRHUNDRADETS ARTISTER: Phil Spector skapade perfekta popsånger. |
Låtarna "Da doo ron ron" med The Crystals, "Be my baby" med The Ronettes och "A fine, fine boy" med Darlene Love.
