|
|
|
|
|
– Det är en sorgskiva
Eldkvarns nya album heter ”Limbo”. Och precis som en limbodansare strävar efter att komma så långt ned under ribban som möjligt gräver Plura Jonsson den här gången djupt i sig själv. Om förra Eldkvarn-albumet ”Lyckliga tider” var en uttalad bandskiva är det här i mycket Pluras platta. Producenten och gode vännen Peter Le Marc ville fokusera på sången och texterna, skala bort allt onödigt. Plura ville hitta samma spontana livekänsla som på Bob Dylans ”Time out of mind”. Vilket resulterat i ett naket och tämligen mörkt album. Präglat av insikter från en man med två år kvar till 50, som hunnit leva mer än de flesta. Tiominutereposet ”27” och kärnfulla avslutningslåten ”Huvudet högt” behandlar saknaden efter Pluras föräldrar, som båda gick bort nyligen, och framstår som albumets centrala spår. Vad var det där – livet?> – Jo, det är ju en sorts sorgskiva, säger Plura. Om båda ens föräldrar dör inom loppet av ett och ett halvt år föder det förstås en massa tankar. – När man börjar bli så pass gammal som jag kommer man också till nåt slags läge där man börjar känna ett slags sorg över livet. Man får panik, liksom ”vad var det där, jaså livet”. Så jag bestämde mig för att hålla mig där, och inte tänka att nu måste jag skriva en uptempolåt också. I ”27” sjunger Plura om barndomen i Norrköping, om tonårens LSD-tripper, om hur han några år senare kände att han måste iväg och hur han nu, när hans far är begraven, klipper de sista banden. Det är inte hans stad längre. Pappa ville vårdas hemma – Det var en riktig terapilåt. I höstas åkte vi upp och ner till Norrköping både Carla (Jonsson, Pluras bror och gitarrist i Eldkvarn) och jag i och med att pappa blev sämre och sämre. – Han hade cancer och vi försökte vårda honom hemma så länge det gick. Han ville det. Så vi åkte som skottspolar genom snöstormarna där och då kom allt det där fram, om att sälja barndomshemmet och liksom göra upp. – Låten skrev jag på en eller två timmar. Jag hade behandlat tankarna inom mig länge och så vällde texten bara upp. 
Eldkvarn säljer inte så mycket skivor längre. Nu är ni på nytt bolag, med en platta som skiljer sig rätt mycket från de ni gjort på senare år. Var det lite ”vinna eller försvinna” den här gången?– Ja, jag tror det. Visserligen är vi väldigt tålmodiga och sega östgötar, några av oss, men man har ju nåt slags stolthet, man vill inte göra vad som helst. Så det är en viktig skiva för oss. Men bara vi får någon respons på den, bara nån tycker den är bra orkar vi säkert några varv till.
Är det lika lätt att hitta inspiration fortfarande?– Nej, och jag har blivit latare när det gäller att köpa nya skivor och så. Men numera brukar andra fixa det åt mig. Innan jag åkte iväg för att skriva låtar till den här plattan fick jag en massa inspirationskassetter av Peter LeMarc. – Han har ju ett jättebibliotek med musik från 30-talet och framåt och spelade in mycket gammal bluesmusik, som Slim Harpo, Sonny Boy Williamson och Bobby Bland, men även nyare band som Lambchop, Tindersticks, Wilco, Ron Sexsmith och Beck. Mycket hade jag ju hört men en hel del var helt nytt också.
”Allt det här som gör så ont” påminner en hel del om Bobby Blands ”I’ll take care of you”.– Jo, det är nästan ett plagiat (skratt). Om det inte vore för att det är en vanlig blueslåt skulle vi nästan kunna bli anklagade för stöld. Det var duktigt av dig, jag trodde aldrig att nån skulle höra det.
Ni har alltid turnerat väldigt mycket. Hur är det med rock’n’roll-orgierna nuförtiden?– Det blir ytterst sällan. Carla försöker lite tappert ibland, är uppe till klockan sex på morgonen och så, men sen är han som en säck dan efter (skratt). – Vi andra tar det väldigt lugnt om sanningen ska fram. Och det ska den ju förr eller senare.
|
|
Låtarna "Samma sort", "Huvudet högt" och "27" från nya skivan "Limbo"