|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
|
|
Den som inte förstår rockmusikens innersta väsen när Iggy Pop spelar, kommer aldrig att förstå
Rockmusikens innersta väsen kan beskrivas och förklaras på otaliga sätt. Ett av de bästa är att sätta på en Iggy Pop-platta och spela hur jävla högt som helst. Den som inte förstår då lär aldrig förstå. När Iggy är som bäst är han nämligen rock’n’roll i koncentrat. Ingen har som han lyckats sammanfatta själva essensen i musiken lika öronbedövande tydligt och exakt. Nummer som ”Now I wanna be your dog”, ”1969”, ”No fun”, ”I got a right”, ”TV eye”, ”Search and destroy” eller ”Gimme danger”, ja, i princip alla spår på de tre ”riktiga” plattorna med The Stooges, förmår i sin monotont riffande, primalt larmande enkelhet förmedla precis allt som är riktigt centralt i rock. Lust. Ilska. Rastlöshet. Sex. Frustration. Identitet. Attityd. Utanförskap. Fara. Spänning. Oviljan att nöja sig. Det ständigt pockande behovet av att ha så lite tråkigt som möjligt. Att testa gränser för att känna att man verkligen lever. Alltigenom lyckliga och harmoniska människor har sällan något behov av figurer som Iggy Pop. Sen finns det vi andra, som tar till Iggy när vi behöver dunka skallen i väggen, rensa tankarna och hämta ny kraft. Han är den vi inte själva vågar eller kanske ens vill vara men älskar att känna samhörighet med. En evig misfit, som 52 år gammal fortfarande hoppar runt på scenen i tajta skinnbrallor och bar, senig överkropp, vrålar att han är the world’s forgotten boy och hyr in unga, vilda grottmän till kompmusiker för att inte riskera att en endaste sekund låta snäll och mesig. Och till skillnad mot otaliga andra gamla rebeller som fortfarande försöker men bara känns pinsamma går Iggy i land med det. Trots att mannen som brukade skära sig med glasskärvor på scenen och hade klippkort på metadonklinikerna numera är en golfspelande renlevnadsman som egentligen bara gjort två riktigt bra album de senaste 20 åren, ”Blah blah blah” från 1986 och ”Brick by brick” från 1990. Förmodligen beror det på att han inte utan visst fog kallas ”the godfather of punk” och redan har fyllt sin kvot av klassiska album flera gånger om, med de tre Stooges-plattorna och de två lysande, om än betydligt poppigare, Bowie-samarbetena ”The idiot” och ”Lust for life”. Samt, framförallt, att han på något egendomligt sätt fortfarande brinner och tycker att rock’n’roll är viktigare och roligare än allt annat. Men vi ska inte analysera mer än så. Det är redan på tok för mycket sånt i den här artikeln. För, som sagt, det räcker ju med att lyssna på Iggy Pop. Håkan Steen
|
|
 Världen är ju helt sjuk Puls Marimba Rooney har träffat Eminem som rappar om väldtäkt, misshandel och mord. Hör det nya albumet.
 Jag är stolt över DawsonJames Van Der Beek trivs som kändis, men påstår att han är en vanlig kille.
A-teens är klara för skolan Nu börjar plugget även för A-teens. Då behövs nya fina skolkläder.
Skolan SugerPlugget kan vara en mardröm även om man är kändis. Varken Posh Spice eller Jonas Gardell hade det speciellt kul.
Coolaste bruden Puls radar upp 10 skäl till varför Hugh Grants riktiga kärlek Liz Hurley är så mycket coolare än Julia Roberts.
Nina Natri som spelar i Fidget tas på pulsen.BIRDE: "Alla vill tycka om något som ingen annan tycker om".Diskutera krönikan på nätet. VECKANS VIRTANEN: Äntligen lite glamoröst sex i Vita huset FILM:  Universal Soldier. Ny action med nakna tjejer, slagsmål, robotsoldater och Jean-Claude van Damme. Se trailern på nätet.CD: Mary J. Blige. dämpar ned sin hiphop till förmån för skön90-tals soul. Lyssna själv på nya skivan.ÅRHUNDRADETS ARTISTER: Iggy Pop är rock´nroll i koncentrat. |
The Stooges (1969)
