|
|
|
|
|
– Jag gillar att titta på mig själv i spegeln
– OK. Jag ger dig en chans till, vad är titeln på mitt förra album? Inget svar. – Fuck off! Respekt. Han är värd det. Kräver det. Det räcker inte att stå utanför Grand Hotel i Stockholm och vifta med autografblocket. Du måste visa dig värdig en namnteckning av bäraren av en av de stora vita rösterna. Inte minst visa dig värdig rätten att vistas i samma rum som honom. Det är därför jag funderar i en vecka på hur jag bäst bör klä mig. Det gör jag aldrig annars. Men ska man intervjua mannen som personifierar begreppen klass, stil och värdighet så... Nåväl, det går åt helsicke, jag försover mig och det blir ett par sunkiga chinos och min Neil Young and Booker T & The MG’s-t-shirt från det, enligt min mening, klassiska giget på Sjöhistoriska 1993. Willy ser den och säger: – Tycker du att Neil Young är en bra gitarrist? 
Han är fantas...– Han har aldrig varit nåt vidare bra.
Tycker du inte?– Nej. Herregud. Snälla. Kom igen nu: daing, daing, daing... Han är inte Chuck Berry, den saken är klar. Han är inte Jimi Hendrix. Eller Johnny ”Guitar” Watson.
Men...– Låt mig säga så här om gitarrister: Freddie är bättre än Albert och Albert är bättre än BB (Willy pratar om tre blueslegender som alla heter King i efternamn). John Lee Hooker är också enorm. Jag menar, han är är rätt dålig, spelar bara A och E... Men sättet han gör det på! Han skämtar inte, grabben. Samma sak med Muddy Waters. Det är på allvar.
Du växte upp i New York...– Ja, fina tider. Man kunde se Bob Dylan gå ner för gatan med svarta solbrillor, rödprickig skjorta och svart läderjacka. Jimi Hendrix var också där, det här var tidigt, innan han slog igenom och skaffade sig afrofrisyr, han såg ut som en riktig neger, hade en mustasch tunn som ett pennstreck, såg fantastisk ut.
Hur var du i plugget?– Jag hoppade av när jag var 14. Levde på gatan, sov under kartonger, i portuppgångar, på taken... Jag var verkligen hip. Jag ska inte börja snacka droger... Låt oss bara säga att jag umgicks i bohemiska kretsar. Vi lyssnade på Edith Piaf, Marlene Dietrich, Francoise Hardy, John Lee Hooker, Muddy Waters, John Hammond, Dylan...
Du var i tonåren när hippievågen sköljde över USA.– Hippies... Samma arslen som jag hade gått i skolan med, men med annorlunda kläder. Wow, man! Groovy! De kunde inga andra ord. Och punkarna var samma arslen som alla hippies, men med annorlunda kläder.
Ändå förknippas du med punken, med New York-klubben CBGB’s och de band som kom fram där i mitten på 70-talet: Television, Ramones.– Tillsammans skakade vi om musikindustrin. Det är jag stolt över. Men jag gillade inte Television, Ramones, Talking Heads och alla de där. Jag klädde mig definitivt inte som dem. Ramones är inte musik, det är komedi.
Vem har inspirerat dig till din klädstil?– Oscar Wilde. Jag är fåfäng. Gillar att titta på mig själv i spegeln. Kolla mina brallor: 2 500 kronor. Eller min väst: 1 700 kronor. Handgjorda, italienska boots. Skjorta och slips i silke. Klart jag känner mig vacker. Kläderna är min rustning. Kvinnorna älskar det. Utstrålningen. The hard loving loser.
Du har alltid omgett dig med folk med klass, men din nya platta måste vara nåt slags rekord: en legend på i stort sett varje instrument.– Mmm. Jag vet. Jim Dickinson, Spooner Oldham... The Muscle Shoals rythm section: Roger Hawkins, David Hood, Jimmy Johnson... Folk som var med när det gjordes bra skivor, skivor med mänsklighet, med hjärta. Fuck all that techno bullshit.
Nån favoritlåt från senaste plattan du vill framhålla?– Ja, ”Across the borderline”. Jag är jävligt avundsjuk på Jim Dickinson som skrev den. Jag kunde ha skrivit den. Det låter som en Willy DeVille-låt, eller hur? Jim skrev den i en garderob. Det var Mardi Gras och ett jävla liv ute på gatan. Garderoben var det enda stället där han kunde fly undan oväsendet och jobba.
Personligen älskar jag ”One love, one lifetime”.– Jag med. Det soundet. Tidig Tamla Motown. Smokey Robinson & The Miracles: ”I don’t like you, but I love you, na na na...”. När jag hör de grejerna. Håret står rätt upp. Men senare... The Four Tops, alla dessa danssteg... Tyvärr, det biter inte på mig. Dylan har sagt att Smokey är 1900-talets största poet. Jag håller med.
Det är svårt att göra covers. I synnerhet på redan klassiska låtar. Men du är en mästare i genren, din version av ”Hey Joe”...– Jag vet, den är så otroligt jävla bra. Jag ville jävlas med alla dj:s. Du vet, de såg skivan och tänkte: ”Vad fan kan Willy De Ville göra med den låten som inte Jimi Hendrix redan gjort?” Surprise! Willy gör en mariachiversion!
”Hey Joe” har textrader som ”I’m gonna buy me a blue steel 44. I’m gonna catch up with that girl. She won’t be messin’ round on me no more”. Ditt amerikanska skivbolag vägrade ge ut den till en början?– Ja, är det inte otroligt? Här var Snoop Doggy Dogg ute med sina underbara rim: Trigger nigger... Oj, vilken hjärna den killen har. Trigger nigger... Är det så man får en kvinna till sängs? Viska det i mitt öra, älskling: Trigger nigger. Han är infantil. Sånt släpptes igenom, men de stoppade ”Hey Joe”...
Du bodde i New Orleans när Johnny Thunders dog där av en överdos?– Ja, han dog i hotellet som låg precis intill min bostad. Efteråt kollade jag upp hur han dött. Han hade köpt syra i tron att det var heroin, skjutit upp det och freakat ut. För att komma ner tog han en oerhörd mängd metadon och överdoserade. Jag tog med mig två polare ut på stan, riktiga gorillor, och hittade asen som blåst Johnny, de lämnade stan, snabbt.
Du har själv gått på heroin?– Säger jag nej ljuger jag. Säger jag ja så hamnar vi i en lång diskussion om droger, jag vill undvika det, det där ligger bakom mig. Jag har nånting som gör mig högre än droger. Musiken.
|
|
Lyssna på Willy De Ville 
