|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
|
|
Geniet Ray Charles kombinerar sexuell upphetsning med extatisk andlighet.
Det finns många kungar och drottningar i pophistorien. Men bara ett Geni. Han heter Ray Charles och uppfann himlen åt oss. Eller åtminstone soulmusiken och den kan ju i sina största stunder jämställas med Guds himmel. Även män som James Brown, Bobby ”Blue” Bland och Sam Cooke ska ha del av äran för dess uppkomst. De utvecklade alla – var för sig och på skilda sätt – uttryck som i olika grad bidrog till att forma sextiotalets största och viktigaste svarta musikaliska gren. Men Ray Charles var den verklige pionjären och innovatören. Han hade, efter en blygsam start som hygglig Nat King Cole-imitatör, gjort sig känd som en av de mest gedigna låtskrivarna och traditionsvårdarna på femtiotalets r&b-scen, Men Charles ville inte bara förvalta arv, om än aldrig så värdefulla. Han ville ompröva. Utveckla. Göra nytt. Och när han kände att han utvecklat sin talang tillräckligt långt skred den blinde ynglingen till verket... Med åttioåtta pianotangenter, ett par glödande stämband, kristen tro och en bultande ståfräs som redskap smälte han samman de till synes oförenliga element som hela tiden slitit den moderna afroamerikanska musiken i två rakt motsatta riktningar. Kyrkans heliga spirituals och den profana världens syndfulla rhythm & blues. Anden och köttet. Gud och Djävulen. Sedan kryddade han med lite vit country och lite becksvart deltablues. Resultatet blev musik som både svängde i sexuell upphetsning och brann av innerlig, extatisk andlighet och i den musiken bottnar, i högre eller lägre utsträckning, alla de bländande storverk gudarna på bolag som Stax, Hi records och Atlantic senare uppförde. Då har man onekligen gjort sig förtjänt av smeknamnet ”The Genius”... Naturligtvis var Ray Charles för ivrig i sin kreativitet för att stanna kvar och njuta frukterna av de epokgörande landvinningarna. När Otis, Aretha och de andra började svänga på allvar var originalet för länge sedan länge sysselsatt med att förnya storbandsjazzen. Men de banbrytande inspelningarna från skarven mellan femtio- och sextiotal visar att han inte bara var sydstatssoulens viktigaste stigfinnare utan också en av dess främsta utövare. Där finns en feeling, en intensitet och, framförallt, en sexuell råhet som, om de förstod, skulle skrämma livet ur de kälkborgare som idag slänger grammisar och polarpriser efter Geniet.
|
|
 Jag lever i den bästa av världar Puls Jan-Olov Andersson möter aktuelle Will Smith.
- Jag gillar att se mig själv i spegeln. Puls Tore Börjesson möter stilmedvetna Willy De Ville som även berättar om Johnny Thunders död.
 - Jag har slutat gnälla Mark Kozelek i Red House Painters har tröttnat på sorgliga sånger.
 "Utan mina gubbar skulle det aldrig bli några gig", säger E-type.
Lok testar bilar.
Remedeeh, rappande ung debutant tas på pulsen.
När Notting Hill blir verklighet. Kändispsykologen Lilian Glass berättar hur det är att dejta en kjändis.
TEST: Är du en starfucker?Testa dig själv. BIRDE: "Vem fattar vad Brett menar?".Diskutera krönikan på nätet FESTIVALSOMMAR: Vilken festival har du närmast till? Kika i Puls festivalguide VECKANS VIRTANEN: Tager du denna Radiohead-tjej? FILM: Wild wild West är en västern film som oftare verkar befinna sig på Jupiter än i Nevada.CD: Barry White har lutat sig tillbaka tillsammans med sin sängkammarsoul.ÅRHUNDRADETS ARTISTER: Ray Charles gav rocken och poesin en feministisk röst. |
What’d I say? (1961)
