|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
|
|
”Power to the people” Patti Smith gjorde en feministisk pionjärinsats med sin röst och sin elgitarr.
Tanke och känsla. Tårar och blod. Poetisk skönhet och primal rock’n’roll. Patti Smith balanserar ständigt på gränserna. Det är förmodligen därför hennes musik så lätt tar över hela tillvaron. Patti Smiths debutalbum ”Horses” upplevdes kanske inte som någon jordbävning när det kom 1975, men så här i efterhand kan det knappast beskrivas på något annat sätt. Efterskalven känns nämligen fortfarande. Många menar rentav att ”Horses” var den första punkplattan. ”Horses” kombinerade genialt enkel gitarrock med poetiska ambitioner och artisten vid mikrofonen gav fullständigt fan i vad som förväntades av henne som kvinna i musikbranschen. Patti Smith dyrkade Bob Dylan och Velvet Underground, älskade Jim Morrison och ville bli Keith Richards. Hon var tanig och blek, spelade elgitarr, skrev låtar och ledde ett band. I ett allt annat än jämlikt rockklimat var detta något av en sensation och en feministisk pionjärinsats av sällan skådat slag. Men Patti Smiths briljans handlade förstås främst om fantastiska låtar, och, framför allt, sättet hon framför dem på. Rockmusik blir sällan mer påtaglig. Lyssna på ”Kimberly” eller ”Gloria” från ”Horses”. Den stolta, sprudlande ”Till victory” och den lika poetiska som aggressiva ”Rock’n’roll nigger” från ”Easter”. Det är musik för alla sinnen, med en perfekt avvägd kombination av hjärna och hjärta och en hel del sex bubblande under ytan. Men störst är hon alltså live. Jag såg henne riva av en rent chockerande expressiv rock’n’roll-show i Roskilde för tre år sedan, med både Lenny Kaye, hennes ständige gitarrist och samarbetspartner, och Television-mannen Tom Verlaine i bandet. Det var kort efter det rätt monumentala comebackalbumet ”Gone again”, starkt präglat av sorgearbetet efter maken och förre MC5-gitarristen Fred ”Sonic” Smiths död. I flanellskjorta, urtvättad t-shirt och med rufsigt hår sjöng hon ”Because the night” med en kraft så det klumpade sig i halsen och reciterade ”Power to the people” - Pattis valspråk - så nervigt och febrigt och sant att nävar knöts och tiden nästan stannade. Året därpå släppte hon albumet ”Peace and noise”, en platta som med emfas slog fast att Patti Smith har mer att ge. Det ska vi vara väldigt tacksamma för.
|
|
 TLC försöker ragga upp Puls Markus Larsson med att att kräva oralsex av alla killar. Hör en TLC-mix på nätet.
"- Jag vill ha fler barn Dj Mendez om faderskap, musik och fotboll.
 "-Jag är inte svartsjuk". Reese Whiterspoon i aktuella "En djävulsk romans" berättar om svartsjuka och sin romans med motspelaren Ryan Phillipe. Se en trailer från filmen.
Selma, tvåa i Schlager - EM tas på pulsen. Pop eller fylla två sätt att bli känd på i Island, berättar Selma för Puls. Se intervjun.
TEST: Strandraggarproffs? Strandraggarjävel, nördjävel eller bara raggare? Testa dig själv. GEDIN: "Lär dig vett och etikett"  Diskutera krönikan på nätet
FESTIVALSOMMAR: Vilken festival har du närmast till? Kika i Puls festivalguide VECKANS VIRTANEN: Svante var en funkkille FILM: En djävulsk romans är en film där 1700-tals handling möter nutid. Mer snygg än trovärdig. Se trailern på nätet.CD: Scritti Politti trappar ned på smörigheten till förmån för britpop och hiphop. Lyssna på deras nya skiva.ÅRHUNDRADETS ARTISTER: Patti Smith gav rocken och poesin en feministisk röst. De 50 bästa artisterna. |
Horses (1975)
