|
|
|
|
|
Svante och jag satt i korridorköket och han kunde inte alls fatta vad som var så speciellt med Jakob Hellman. Han gick musikerlinjen och jag gick skrivarlinjen och han kunde inte förstå att jag gillade Ulf Lundell och Eldkvarn heller. Svante var en funkkille. Han tyckte att pop-poeter var kackiga. Svante hade ett band som hette Agurk players eller nåt sånt och hade en låt som typ gick ”Ich bin ein safesexer, jawohl, ein safesexer, jawohl, ein safesexer” eller så har jag bara drömt det. Men han gillade inte Jakob Hellman hur mycket jag än tjatade, spelade och citerade i den där folkhögskolekorridoren i Svalöv. Men jag gillade Svante även om jag nog i smyg var lite sur för att han var tillsammans med My som jag var lite kär i. (My gillade inte heller Jakob Hellman, men det gjorde Klara men det är en helt annan historia). Svante gillade inte Jakob Hellman. Svante var en funkkille. Sedan träffade jag inte Svante på fem-sex år och en dag märker jag att han blivit någon slags rockjournalist. Uh? Superotippat. Så sent som i våras ledde han ”Musikbyrån” i SVT under namnet Svante Lodén. Det var bisarrt. Svante var ju en funkkille och det var ju jag som skulle bli rockjournalist. Ännu mer bisarrt är det när jag står i hällande ösregn i Helsingborg och ser Jakob Hellman med band på scen, hans första spelning på tio år. På gitarr: Svante. Funk-Svante! Så kan det gå. Han spelade med min gamle idol. Så kan det gå. Men rättvist är det inte. Nuförtiden är jag stundtals funk-Fredrik och George Clinton och P-funk all stars var grymma på Jazz- och bluesfestivalen i Stockholm. Liksom Ray Charles dagen innan. Och hiphop-skojarna The Roots, vilket förstörde min upplevelse av Petter som lirade efter Hellman i Helsingborg. Lägg sedan till Al Green, Andre Williams, Chemical Brothers, R.E.M. och Rickie Lee Jones och vi har de bästa två konsertveckorna i mitt liv. Och Thåström. Ojoj. Till sist: Kära Malena Ivarsson, jag gillar flygplansmat. Är jag normal? Vi säger så. |
|
|
Skriv till mig!